Europas och landets ekonomiska utsikter är alltjämt dystra, även om det börjar finnas tecken på en vändning till det bättre. I två års tid har vår ekonomi minskat, och det tar tid innan vi med den svaga tillväxt som är i sikte kan nå upp till nivån före nedgången.

I Helsingfors har vi hunnit vänja oss vid att vår ekonomiska situation har varit bättre än hela landets. Men då bör vi minnas att överskottet i boksluten, ja själva balansen mellan inkomster och utgifter inte hade varit möjlig utan det tillskott på ett par hundra miljoner per år som Helsingfors Energi har gett stadens kassa. Då det här bidraget p.g.a. den bolagisering som lagstiftningen framtvingar och p.g.a. bolagets stora investeringsbehov märkbart kommer att minska, ställs staden inför en ny situation.

Eftersom vi ogärna vill öka skatteuttaget av invånarna måste vi anpassa driftsekonomin till det nya läget. Vi måste leva sparsamt, öka produktiviteten, utveckla nya verksamhetsmodeller, satsa på personalens kunnande – och framför allt lära oss att prioritera. Svenska folkpartiets fullmäktigegrupp vill göra följande prioriteringar:

Vår första prioritering är utbildningen, som är en investering i kommande generationers kunnande och beredskap att bygga fortsatt välfärd och framgång. Det är lätt att säga att alla måste spara i ekonomiskt svåra tider, med att spara på utbildningen är sällsynt kortsynt. Det råder alltjämt brist på dagvårdsplatser och det måste åtgärdas. Nya stadsdelar ska från början kunna erbjuda sådan basservice, och den starka inflyttningen till vissa äldre stadsdelar måste beaktas. Vi är ändå villiga att acceptera att normen för antalet kvadratmeter per barn justeras i nya daghem och där det inte kräver omfattande ombyggnader. Fukt- och mögelskadade daghem och skolor måste renoveras, så att de inte äventyrar elevernas och personalens hälsa.

Vår grupp har vidare i en gruppmotion föreslagit en satsning på en tvåspråkig, Nordisk skola. Intresset för ett tvåspråkigt skolalternativ verkar vara stort. Någon ”Svenska skolan”, som en direkt motsvarighet till den engelska, franska, ryska och tyska, behöver vi inte eftersom staden har tiotals svenska skolor och ett tiotal språkbadsskolor. Däremot kunde en nordisk skola, lite i samma stil som en internationell skola, fylla ett tomrum. Skolan skulle verka inom det finska skolväsendet, eftersom avsikten skulle vara att i första attrahera finska elever.

Parallellt bör språkbadsundervisning i större utsträckning än nu erbjudas i dagvård och skolor. En overklig situation har tillåtits uppstå då efterfrågan vida överstiger utbudet. Har Helsingfors faktiskt råd att säga nej till föräldrar som vill erbjuda sina barn en möjlighet att från början lära sig flera språk? Märk att vi inte talar för språkbad bara i svenska, utan i olika språk. Har vi råd att inte satsa på språkstudier i dagens globaliserade värld, där internationaliseringen börjar i Norden och Europa?

Helsingfors stad måste också aktivt driva på utvecklandet av den svenska lärarutbildningen i landet, i samverkan mellan Åbo Akademi och Helsingfors universitet, så att vi får fler behöriga lärare till våra svenska skolor. Kunde inte staden också ställa upp med fler auskulteringsplatser för blivande lärare även på svenska, såsom på finska?

Vår andra prioritering är social- och hälsovården. Då ”alla” måste spara, finns det ett stort undantag: de svagaste, de fattigaste, de som är sämst lottade. På deras bekostnad sparar ett civiliserat samhälle inte.

Vår fullmäktigegrupp är villig att säga rent ut att sammanslagningen av social- och hälsovårdsverken i vår stad inte har gått som på räls – eli kuten suomeksikin nykyään on tapana sanoa: ei ole sujunut ihan kuin Strömsössä.

Åtminstone då det gäller den svenska servicen har vi upplevt att socialvården har blivit lidande av fusionen. Tidigare fanns det en svensk enhet, som kunde erbjuda service på samma adress inom alla sektorer, från barnskydd till äldreomsorg. Nu har den reducerade personalen splittrats upp enligt olika specialfunktioner som allmänheten har svårt att hitta, både funktionellt och rent geografiskt. Kundorienteringen har ofta blivit lidande, då fokus har legat på strukturerna.

Social- och hälsovårdsnämnden har blivit utlovad en regelbunden rapportering med statistik över det faktiska utbudet och utnyttjandet av den svenska servicen. Förhoppningsvis kan resultaten beaktas redan i nästa års budget. Vi hoppas att viljan finns.

Det samma gäller för övrigt den tjänstemannaarbetsgrupp som har tillsatts för att kartlägga stadens svenska service överlag, men i första hand kommer dess arbete säkert att ta sikte på kommande budgetar. Vi ska aldrig glömma att Helsingfors har den största svenska befolkningen av alla kommuner i landet, och att detta befolkningsunderlag motsvarar en och annan medelstor stad i landet. Helsingfors ska vara bäst, också på svenska!

Där staden inte i egen regi kan garantera den grundlagsstadgade lika betjäningen av de båda nationalspråksgrupperna, måste det vid behov skötas med hjälp av köptjänster och servicesedlar till den privata och inte minst tredje sektorn, och genom ett interkommunalt samarbete i huvudstadsregionen, såsom en konsult nyligen skisserade.

Vi vill också satsa på stödet till barnfamiljer i nöd, förebyggande hälsovård och på att stärka hemvården och närståendevården. Förebyggande, liksom rehabiliterande, vård sparar reda pengar, det må sedan handla om fysioterapi eller konditions- och fritidsverksamhet.  Därmed främjas också det boende i hemmet som både samhället och de äldre som vill bo hemma gagnas av.

Boende i hemmet främjas däremot inte om vi äventyrar allaktivitetshusen, ”invånarhusen”, i vissa stadsdelar om de medborgarorganisationer som utför frivilligarbete bland de äldre inte har de behövliga strukturerna och ekonomiska resurserna att ta över dem.

SFP-gruppens tredje prioritering är bostadspolitiken. Vi skulle behöva betydligt fler nya bostäder än vad vi nu lyckas bygga eller låta bygga. Vi har kommit en bit på vägen med att eliminera den synliga bostadslösheten som har individuella sociala och ekonomiska orsaker. Tyvärr uppstår ändå nya behov. Och framför allt finns det en bara illa dold, ”osynlig” bostadslöshet som vi inte har kommit åt:

Det finns unga singelmänniskor som tvingas bo hos släkt och vänner för att det inte finns tillräckligt många och ekonomiskt överkomliga, mindre hyresbostäder att tillgå. Det finns de som inte kan ta emot ett arbete i Helsingfors för att de inte hittar en bostad. Det finns de som gärna skulle vara skattebetalare i huvudstaden, men som nu tvingas pendla långa sträckor för att de inte får eller har råd med en bostad på arbetsplatsorten.

Vi löper också en stor risk för fortsatt och accelererande segregation om bara ett visst socioekonomiskt skikt har råd att bo i Helsingfors, särskilt då nära centrum, medan övriga är hänvisade till stadens och regionens periferier. Alla stadsdelar ska vara bra att bo i!

För att främja bostadsbyggande i privat regi bör vi kunna lätta på byråkratin och tillståndsförfarandena, och inte minst koordinera olika delar av stadsplaneringen så att processerna rationaliseras, försnabbas och effektiveras.

Kunde vi kanske också hitta nya finansieringsformer för att bygga billiga hyresbostäder i stadens egen regi? Det var visst Mark Twain som påpekade att marken är så värdefull för att den inte längre tillverkas. Den här enkla sanningen har Helsingfors stad hyllat genom att ogärna sälja tomtmark för t.ex. bostadsbyggande utan hellre arrendera ut den. Undantag har ändå gjorts för storföretags kontorshustomter. Men tänk om staden skulle låta dem som arrenderar småhustomter köpa de här tomterna, som ändå för överskådlig framtid kommer att användas för bostäder, och sedan finansiera hyresbostadsbyggande med pengarna?

Om det tillåts att till tre prioriteringar lägga en fjärde är det att bevara gamla fina hus och miljöer, sådana som Lappvikens och Maria sjukhusområden, men också f.d. herrgårdar och villor. Vi förutsätter inte att alla nödvändigtvis för alltid ska fungera i stadens regi. Vad vore bättre än att hitta köpare, gärna allmännyttiga sådana, som upprätthåller verksamhet i byggnaderna och kan trygga att miljöerna är tillgängliga för allmänheten också i fortsättningen? Men som ägare av dessa fastigheter har staden ett ansvar för att de inte fördärvas eller blir otillgängliga för stadens invånare.

Och så vill SFP-gruppen som alltid bryta en lans för integreringen av våra invandrare, utan vilka varken Helsingfors eller hela Finland skulle fungera.

Sedan måste vi också kunna prioritera bort. Också om drifts- och investeringsbudgetarna är separata helheter, dristar vi oss till att plocka ett exempel från investeringssidan: bron över Kronbergsfjärden, för vars del det också är oklart om den skulle byggas bara för kollektiv- och lättrafik eller också för bilar. Det finns betydligt billigare alternativ för trafiken från Kronbergsstranden och hela Degerö, såsom en modern och effektiv färjförbindelse till centrum eller en snabbspårväg till metron i Hertonäs.

(Gruppordförandens gruppanförande i remissdebatten om nästa års budget i Helsingfors stadsfullmäktige 12.2.2014)