Att följa ett barnbarn till graven

Det heter att det värsta som kan hända föräldrar är att vara tvungna att följa ett barn till graven. Det ska ju vara tvärtom.

Utan att av egen erfarenhet kunna göra en direkt jämförelse, vill jag hävda att det finns något som är om möjligt ännu värre: att vara tvungen att begrava ett barnbarn. Det ödet har drabbat oss.

Bara fyra dagar efter sin 21-årsdag i februari dog vårt äldsta barnbarn, vår högt älskade sonson, vår ögonsten, vår solstråle, i sömnen. Den exakta dödsorsaken har förblivit oklar.

Ödet ville att sonsonen dog natten innan min mamma jordfästes. Men det gav perspektiv. Mamma blev drygt 99 år. Jag grät ymnigt på hennes begravning, men mest över sonsonens död. Det vet jag att mamma hade förstått. En 99-årings död är naturlig, en 21-årings långt ifrån.

Jag har gråtit varje dag sedan dess, och även om det har gått snart fyra månader har sorgen inte alls lättat. Det känns som i går.

Med jordfästning i mars och urnenedläggning i april har vi obönhörligen blivit påminda om den ofattbara tragedin. Och först i juni kommer den separata gravstenen på plats på familjegraven.

Men framför allt finns det varje dag så mycket som påminner om sonsonen. Platser, föremål, situationer, ja till och med ord och uttryck. För att inte tala om ynglingar på stan som liknar honom. Kort sagt allt.

Vi bävar redan inför julfirandet om bara drygt ett halvår. Han hade ju firat alla sina jular hos oss. Kan det alls bli någon jul utan honom?

Han bodde i praktiken hos oss de sista åren, tillsammans med sin pappa, vår son. Och eftersom han också som helt liten ofta var hos oss och genom alla år var vår ständiga kamrat på våra resor var han snarare som ett sladdbarn, en ”skrapabulla” än ett av barnbarnen.

Sorgen efter ett barnbarn är ju dessutom såtillvida dubbel att vi sörjer också genom vår son.

Finns det alltså alls någon tröst för oss? Då detta skrevs hade jag just i radio hört om en man i Ukraina, som vid en bombning hade förlorat hem, hustru, barn och tre barnbarn. Men då sorgen är gränslös, är den det.

En relativ tröst är de 21 år vi hann uppleva med sonsonen, och alla minnen från de åren. Vi tvingas acceptera att vi fick ha honom bara till låns. Han hann ändå se ganska mycket av världen.

Han behövde inte uppleva Putins ursinniga krig mot Ukraina. Och då Finland blir medlem i Nato behöver han inte, med sin militärutbildning för beredskapstrupp, bli sänd till fjärran länder och ett osäkert öde. Han fick dö i sin egen säng, lugnt i sömnen.

Om ett människoliv är som en tavla som målas genom livet blev sonsonens aldrig färdig. Men den lyser av ungdomens glada, klara och granna färger, utan dystra inslag. Ett mästerverk i sitt slag.

En 21-årings bara alltför tidiga död har utmanat min barnatro som prästson och kyrkofullmäktigemedlem. Finns den Gud alls, som tillåter detta? Eller tillåter krig och allt annat ofattbart ont?

Ändå vill jag förstås tro på ett återseende med älskade sonsonen, och hoppas därför att kristendomens löften om det inte är helt tomma.

I mitt tal vid minnesstunden helgarderade jag mig: Kanske är han nu en ängel? Eller kanske en ny stjärna som lyser upp vår himmel? Eller kanske han i enlighet med en del andra religioners teser har fötts på nytt i annan skepnad, som en katt likt dem han älskade, eller som en ekorre eller fågel som hans pappa brukar mata på vår terrass?

Desperata tankar, av en djupt olycklig faffa, vars liv stannade upp den 11 februari.

Nu får vi bara försöka leva på alla de fina, ja glada minnena av vår älskade. De är lyckligtvis många, och dem kan ingen ta ifrån oss.

(Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 13.6.2022)

10 Replies to “Att följa ett barnbarn till graven”

  1. Så vackert skrivet, du har fått allt i ett nötskal.
    Livet känns inte rättvist och inte lätt alla gånger. Vi får inte svar på alla de frågor vi har. Men det känns bra att du ändå orkar tro på kristendomens löften och det återseende vi lovats.
    Kram!

  2. … att du i sorgen kan skriva så vackert… Det finns inga omvägar på sorgens stig. Jag önskar dig och de dina all styrka som behövs och skickar er värme och kärlek. Tack att du kunnat dela era /dina tankar❣️

  3. Jag gråter också. I köket. Jag har inte förlorat någon, men jag gråter med dig som.är farfar. Vi måste tro för att orka leva!
    Kram

  4. Du orkade skriva så vackert om din sonson och din och dina närmastes smärta.
    Må Vår Fader ge krafter att orka vidare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *