Vem har rätt? Statsminister Mari Kiviniemi, som hävdar att hn ingalunda på euroländernas toppmöte i fredags förband sig till någon utökning av EU:s finansstabiliseringsresurser? Eller Vänsterförbundet som, med flankstöd av SFP:s EU-parlamentariker Calle Haglund, hävdade att hon gjorde det?

Kanske lite överraskande svarar jag: bägge har rätt, på sitt sätt! Eller snarare så att det inte finns någon absolut konflikt mellan de två påståendena.

Kiviniemi kunde inte juridiskt ha bundit sig till något, eftersom euroländernas toppmöten inte är någon EU-institution med beslutanderätt. Det handlade bara om en politisk viljeyttring, att svara på oron på finansmarknaden med tillräckligt kraftiga medel.

Dessutom handlar det om distinktionen att EU redan beslutat om resurser på cirka 500 miljarder, men hittills de facto har tagit bara hälften av det i bruk. Finlands låne- och lånegarantiandel har därmed stannat vid de cirka 8 miljarder som riksdagen har beviljat fullmakter för.

Om kapaciteten ska utnyttjas fullt ut, måste andelarna utökas. Det är helt öppet hur det ska ske, och Kiviniemi har alltså verkligen inte ens politiskt förbundit sig till att fördubbla vår andel.

Å andra sidan vet alla vad fredagens politiska viljeyttring syftar och leder till: resurserna ska utökas, och även Finland tvingas säkert bidra till ökningen. Tillsammans med bl.a. Tyskland driver vi den linjen att inte bara de kredittrovärdigase AAA-länderna som vi ska ställa garantier utan alla euroländer, plus helst de övriga EU-länder som likt Sverige, Danmark och Storbritannien redan deltar i Operation Rädda Irland.

Modeller för hur detta kunde ske har behandlats av finansministrarna i går och i dag, men utan att enighet nåtts.

Alltså: Kiviniemi har rätt i vad hon gjort och inte gjort, VF & Haglund har rätt i misstankarna om vad som sannolikt och logiskt väntar härnäst.

Det är möjligt att förhandlingarna faller framåt så att redan denna riksdag, närmast genom sitt Stora utskott, tvingas ta ställning till lösningsmodellen. Men Kiviniemi har för sin del lovat att det slutliga beslutet fattas först av nästa riksdag.

Ingen vill väl av blott och bart solidaritetsskäl rädda länder som likt Grekland, Irland och Portugal självförvållat hamnat i svårigheter. Inte ens om man påminner om att det i teorin kunde ha handlat om att rädda Finland…

Däremot finns det större förståelse för att vi måste bidra till att hjälpa de här länderna av rent själviska skäl. Annars sprids oron och krisen till hela euroområdet och med det till oss.

Alternativet till stabiliseringsmekanismerna skulle säkert vara ännu värre för de finländska skattebetalarna.