Så har vi nått finalen, med ord på Å, Ä och Ö:

ÅKRAR och ÄNGAR har vi inte för mycket av i Helsingfors, och ska gärna bevara dem vi har. Åkrar finns framför allt i Vik, i anslutning till universitets anläggningar där. Vårt förnämsta, stora ängsområde är säkert det på Malms flygfältsområde. Och både åkrar och ängar har Östersundom, förstås. Om vi inte får bygga där och ställs inför valet att ”offra” Viks åkrar eller Malms ängar, skulle jag med förlov sagt välja att bygga på åkrarna. På Malms flygplatsområde finns sällsynta, ja delvis utrotningshotade både växt- och djurarter. Kossorna i Vik är visserligen sällsynta här i huvudstaden, men inte precis utrotningshotade.

ÅLDERSDISKRIMINERING är av ondo. Jag fick nyligen en mejl av en jämnårig klasskamrat på annan ort som inte gillade att jag ställer upp på nytt i kommunalvalet, utan uppmanade mig att ”gå i pension”. Jag blev så förnärmad att jag ännu inte har samlat mig till ett svar. Själv upplever jag att 68 (eller 72 vid mandatperiodens slut) inte numera är någon hög ålder. Jag anser också att det är viktigt för demokratins funktionsduglighet att alla åldersgrupper är representerade där besluten fattas. Också äldre medborgare ska få känna sig delaktiga, och kunna identifiera sig med stadsfullmäktige. Vet ni vad: jag lovar inte ens att inte ställa upp i nästa val, vid fyllda 72. Om jag får ha hälsan och inspirationen i behåll. Än så länge känner jag mig taggad, som det är modernt att säga.

ÄLDREBOENDEN behövs av olika slag: Servicehus där var och en har sin egen bostad, större eller mindre, för en person eller ett par, men med viss service såsom lunchmat, kanske en simbassäng, kanske frisör/barberare i huset, kanske avtalade hälsovårdstjänster o.s.v. Men också det som kallas avdelningsvård, där klienterna nog har egna rum, men där servicen fungerar dygnet runt. Och naturligtvis behövs också kronikeravdelningar på sjukhusen. Idealet är väl att servicen kan ”trappas upp” då behoven växer, endera så att klienten inte flyttar alls, eller så flyttar inom huset till ett boende med intensifierad vård. Just så fungerar det t.ex. i Folkhälsans seniorhus i Brunakärr, där min 98-åriga mamma bor. På tal om det, skulle vi knappt ha någon svensk äldrevård alls i Helsingfors utan  den tredje sektorns aktörer, med just Folkhälsan i spetsen. Att ”bo hemma” är förstås alltid det första alternativet, men det förutsätter att man både kan och vill göra det, och kräver en god hemvård, vid behov också hemsjukvård. Dessutom brukar jag påminna min mamma om att där hon bor, det är hemma. Därav citationstecknen kring ”bo hemma” här ovan.

ÄLDRERÅDET är ett av stadens specialorgan, som har i uppgift att avge utlåtanden och komma med initiativ i frågor som berör den äldre befolkningen. Och det gör ju det mesta: ingalunda bara hälso- och sjukvård, utan också t.ex. stadsplanering och trafik (inte minst från tillgänglighetssynpunkt), och kultur- och fritidsverksamheten.

ÄRTHOLMEN ska bli ett nytt havsnära bostadsområde, och väl så! Nu har planen ändå förkastats av förvaltningsdomstolen, på basis av vad vi nog påpekade redan då planen godkändes: trafiken blir ett problem, då man tänkt sig att en enda spårvagnslinje (nr 6, som skulle dras vidare dit) ska klara av den. Nu får vi se hur våra stadsplanerare tänkt lösa problemet.

ÖAR har vi många avi Helsingfors, och i enlighet med stadens nya maritima strategi ska allt flera av dem få båtförbindelse och bli tillgängliga för rekreation. Det är välkommet, jag misstänker att många helsingforsare aldrig satt sin fot på andra öar än Sveaborg och Högholmen. Ja, och på Brändö, Drumsö, Degerö, Jollas och Skatudden, förstås – som vi ändå inte längre betraktar som öar, eller hur? Förutom till Sveaborg där min mamma föddes och Högholmen där hon faktiskt också bodde som barn har vår släkt en särskild relation även till de svenska församlingarnas ö Lekholmen, där jag tillbringade mina första somrar då föräldrarna var ungdomsledare där.

ÖSTERSJÖN är Helsingfors pärla – eller var det kanske ändå tvärtom? Östersjön, och särskilt Finska viken, var i forna tider en förenande faktor, då man lättare färdades över havet än på land. Sedan gick järnridån rakt längs viken, men nu är havet åter en förenande faktor i alla riktningar. Tyvärr har Östersjön blivit ett av världens mest förorenade och övergödda innerhav. Helsingfors måste bära sitt ansvar för att stoppa nedsmutsningen, så att också kommande generationer kan simma i havet. Vi måste t.ex. sluta upp med att dumpa smutsig snö i havet. Jag har förresten själv varit engagerad i Östersjösamarbetet, genom att moderera flera konferenser i ärendet i hemlandet, men också i Bryssel och Gdansk.

ÖSTERSUNDOM tvångsfusionerades med Helsingfors för att huvudstaden skulle få mera mark att bygga på – och så har det gått som det har gått. Vi visste ju från början att Naturaområdena kunde sätta käppar i hjulet för bostadsbyggande i stor skala, och nu väntar vi på definitiva domstolsutslag. Själv hoppas jag att vi nog kan bygga en del i Östersundom, så att vi kan skona andra områden i Helsingfors, men inte så mycket som det planerades. Och hänsyn måste naturligtvis tas till natur- och miljövärdena, inklusive gamla kulturlandskap.

ÖVERSKOTT har Helsingfors länge haft i sin driftsbudget, i fjol hela 500 miljoner, ja 600 om man räknar hela stadskoncernen. De pengarna läggs ändå inte på hög, utan används i sin helhet till investeringar som är nödvändiga i en växande stad. Alternativet vore att sänka skattesatsen, och betala investeringarna helt med lån – som ska återbetalas med skattepengar. Så stora lån är inget lockande alternativ, men kan faktiskt bli verklighet då vårdreformen far iväg med två tredjedelar av Helsingfors skatteintäkter. Med det som blir kvar blir det inte lätt att göra överskott för at finansiera investeringara.

ÖVERSKRIDNINGAR av budgeten beviljas varje år, men 2021 är trycket extra stort då coronakonsekvenserna ska åtgärdas. Vi kom i samband med budgetuppgörelsen överens om att så kan ske, och processen är nu på gång.