I dag, då kommunalvalet ursprunglgen skulle hållas, har vi kommit fram till bokstaven F:

FASTIGHETSSKATTEN är viktig för stadens inkomster. Helsingfors har inte behövt tillgripa de högsta tillåtna skattesatserna, utom för kraftverken. Det är viktigt att också i fortsättningen med hovsamma fastighetsskatter dämpa både bostadspriser och företagens kostnader.

FEMINIST skulle jag väl inte kalla mig, det vore alltför ambitiöst. Men jag är sedan många år medlem i kvinnoförbundet och vill med hela mitt hjärta och hela min hjärna verka för jämställdhet mellan könen, det må sedan gälla lika lön för lika arbete och höjda löner i kvinnodominerade branscher eller arbetsfördelningen i det egna hemmet och hushållet. Inom SFP är vi vana vid en god könsfördelning bland beslutsfattarna, med en kvinnlig partiledare och kretsordförande och kvinnomajoritet i vår stadsfullmäktigegrupp. Men det betyder inte att jämställdhet uppnåtts.

FINANSERNA är A och O för att staden ska kunna erbjuda den service som invånarna behöver. Helsingfors har sina finanser i skick, och en klok hushållning är välfärdssamhällets bästa vän.

FISKEHAMNEN må, liksom Böle, få sina skyskrapor, men längre ut mot havet bör vi inte bygga lika högt. Men undvik att gå in i köpcentret där, det kan vara svårt att hitta ut igen!

FLYKTINGAR behöver en fristad, och Helsingfors behöver fler händer och hjärnor. Bägge parter vinner alltså på en humanitär flyktingpolitik. Men naturligtvis måste vi se till att flyktingar, liksom andra nyinflyttade, integreras i det finländska samhället och i vår multikulturella stad.

FLYTTBLOCK från istiden har vi inte för många av i Helsingfors. Då jag märkte att ett kompletteringsbygge i Mosabacka skulle innebära att det enda flyttblocket – jättekastet – i vår del av stan skulle sprängas i bitar mobiliserade jag snabbt stadsdelsföreningen och den lokala Facebook-sidan till en protest. Jag kollade också med stadens ansvariga tjänstemän och vi lyckades stoppa planen, helt i samförstånd med dem som byggde.

FOLKOMRÖSTNING kan man enligt lagen ordna också kommunalt, om stadsfullmäktige så beslutar eller minst fyra procent av de 15 år fyllda kommuninvånarna så kräver. Nästa stadsfullmäktige kommer att ställas inför en sådan situation, då över 30 000 helsingforsare har krävt en rådgivande folkomröstning om Malms flygplats framtid. Jag kommer i fullmäktige att rösta för en sådan. Vad är det annars för mening med detta lagrum? Och vilken fråga är av den rangen att en folkomröstning är på sin plats, om inte just denna? Än är det inte för sent att rädda Malms flygplats och det naturområde som omger den.

FOLKTINGET är jag medlem av, och dessutom var jag i yngre år anställd som tingets första språkskyddsombudsman. Folktinget har en viktig roll i bevakningen av finlandssvenskarnas grundlagsenliga intressen, och som ordförande för stadens tvåspråkighetskommitté har jag haft ett gott samarbete med tinget, och inte minst med min sentida efterträdare där.

FONDERNA och stiftelserna är bra att ha, för att komplettera vad staden kan erbjuda. Utan privata daghem och äldreboenden, ofta ägda av eller understödda av våra fonder och stiftelser, skulle vi inte ha tillräckligt med svenska dagisplatser eller platser på äldreboenden i stan.

FOSSILA BRÄNSLEN måste vi komma ifrån i stadens el- och fjärrvärmeproduktion. Kolet kommer att fasas ut under det här decenniet, torv och naturgas kan jag godta under en övergångsperiod, men på sikt duger bara genuint förnybara energikällor såsom sol-, vind- och vågkraft. Och biogas, som kan utvinnas ur avfallet. Jag var i min ungdom en svuren kärnkraftsmotståndare, men har i klimatpolitikens namn reviderat min ståndpunkt.

FOTGÄNGARE är vi alla, också bilisterna. Det ska vara lätt och tryggt att vandra i stan, på trottoarer utan andra cyklister än barn, på vägrenar och på särskilda gångvägar. Trafikljusen ska trygga en smidig växelverkan mellan bilar och fotgängare/cyklister, men till fots ska man hinna över också flerfiliga gator utan att behöva vänta tills det blir grönt på nytt.

FRAMTIDSTRO behöver både Finland och Helsingfors, och var och en av oss, efter coronapärsen. Den trollar man inte fram så där bara, utan den måste systematiskt byggas upp med de byggstenar vi har.

FUSIONER av städerna i huvudstadsregionen förordar jag inte. Visst kunde det ha sina fördelar om regionen kunde förvaltas som en helhet, men demokratin skulle utan tvivel bli lidande i en stad med långt över en miljon invånare. Och det kommunala beslutsfattandet skulle bli en evig dragkamp om vilka delar av metropolen som skulle få vilka investeringar i infrastruktur och service…

FÄRJOR som förbinder olika delar av vår skärgårdsstad vid havet kunde vi ha fler av. De svindyra Kronbroarna för bara spårvagn och lättrafik kunde ersättas med en frekvent färjförbindelse mellan centrum och Kronbergsstranden på Degerö. Men så har vi varit initiativtagare också till regelbunden trafik till och mellan våra mindre öar, i den gamla ångbåtstraditionens anda. Också de som inte har egen båt ska kunna nå ut i vår fina skärgård.

FÖREBILDER i politiken har jag nog på både det internationella, nationella och kommunala planet, men försöker framför allt vara mig själv.

FÖRETAGEN skapar mervärde, arbetsplatser och välfärd och bör därför gynnas i stadens politik. Men företag är en bättre dräng än husbonde, och vi ska inte överlämna t.ex. stadsplaneringen i privata företags händer. Den risken finns nu t.ex. för Elielplatsens och Södra hamnens del.

FÖRNUFT är inte bara tillåtet, utan att rekommendera i allt beslutsfattande. Visst behövs det idealism och visioner, men ofta är de pragmatiska förnuftslösningarna bäst, särskilt då det gäller att jämka ihop olika intressen och behov.

FÖRSVARET av Helsingfors vilar inte längre på Sveaborg, men nog på en annan ö, Sandhamn. Sandhamn måste få förbli försvarets område så länge försvarsmakten anser sig behöva ön.

FÖRTROENDE av väljarna krävs för att bli vald till stadsfullmäktige. Men förtroende krävs också i samarbetet mellan de politiska partierna, utan vilket inget skulle fungera. Det betyder inte minst att man håller fast vid de överenskommelser man ingår och inte sviker sina samarbetspartner.

FÖRVALTNINGEN fungerar allmänt taget väl i Helsingfors, men visst finns det brister som kontinuerligt måste rättas till. Övergången till borgmästarmodellen och indelningen i bara fyra sektorer (plus stadskansliet) har i huvudsak varit lyckad, men visst finns det en risk för maktkoncentration till borgmästaren, som ju också är stadsstyrelsens ordförande. Mycket beror säkert på personer, och relationerna mellan dem. Och färre beslutsfattare har det tyvärr blivit på nämndnivå.