I kväll är vi framme vid ord på H om sådant som engagerar mig i Helsingfors:

HAMNARNA kommer om några år att genomgå en omfördelning av passagerartrafiken: trafiken till Stockholm koncentreras till Skatudden, och alla Tallinnbåtar ska använda Västra hamnen. Det är en rationell lösning, men innebär att Olympiakajen med sin terminal som byggdes inför OS 1952 inte längre trafikeras av stora passagerarfärjor. Då planen godkändes i stadsfullmäktige fick jag igenom en kläm om att den skyddade Olympiaterminalens karaktär bör respekteras. Som exempel på en ny användning nämnde jag en utställning eller ett museum för passagerartrafikens historia i Helsingfors och/eller för våra OS-byggnader. Terminalen kunde rentav bli en del av det blivande arkitektur- och designmuseet, som en representant för sin tids arkitektur. Dessutom måste trafiken till och från Skatudden och Västra hamnen ordnas på ett smidigt sätt – helst med tunnlar. Se Centrumtunneln!

HANDIKAPP får aldrig vara ett hinder i Helsingfors, som bör vara en för alla tillgänglig stad. Det gäller inte bara byggnaderna, utan också trottoarer och kommunikationer. Se t.ex. under ordet Bussgolven!  

HANKEN är bekant för mig sedan jag i mitten av sjuttiotalet, vid sidan av mina egentliga studier vid Uni, läste ryska i två år där, förkovrade min korta skoltyska och tog en nybörjarkurs i franska. Jag satt också i studentkårens fullmäktige. Jag blev glad då jag i fjol konsulterades om studentkårens initiativ att efter Finska handelshögskolans flyttning till Esbo få hållplatsens namn ändrat från Handelshögskolorna till Hanken. Jag trodde inte det skulle lyckas med smeknamnet, utan föreslog Svenska handelshögskolan, men kåren lyckades i sin lobbning, grattis!

HAVET är Helsingfors adelsmärke nummer ett. Våra stränder ska fortsättningsvis vara öppna för alla. Vi har byggt nya bostadsområden vid havet, i takt med att områden frigjorts från hamnar och lagerbyggnader. Och på fyllnadsmark – på gott och ont. Där de naturliga strandlinjerna redan hade förstörts är det ok, men planerna för t.ex. Björkholmen går lite för långt. Tyvärr blev jag ensam i stadsfullmäktige om att ifrågasätta att naturliga stränder där ska rätas ut till något som snarare liknar kajer. Helsingfors måste också bli bättre på att utnyttja havet, bl.a. med hjälp av regelbunden båttrafik, lite i stil med forna tiders ångbåtsrutter.

HELEN, stadens energibolag, har varit en succéhistoria, både som producent och som ett vinstbringande bolag som ger staden välkomna extra inkomster – i form av både fastighetsskatt och dividender. Bolagets kronjuvel är samproduktionen av el och fjärrvärme plus en del fjärrkylning, vilket minimerar energisvinnet. Problemet är att produktionen hittills har baserats på kol, som vi i enlighet med EU:s, landets och stadens egna klimatpolitiska krav måste avstå från. Hanaholmens kraftverk körs ner inom några år, och Sundholmens några år senare. Flis och torv kan till en del ersätta kolet, men på sikt krävs nya lösningar: vind-, sol- och kanske vågkraft. Och kärnkraft.

HELSINKI – HELSINGFORS! Vår stad är tvåspråkig och har både ett finskt och ett svenskt namn. Jag leder själv stadens tvåspråkighetskommitté, som vakar över att servicen och informationen fungerar på bägge språken. Ett problem bland många är att staden har ersatt sitt traditionella vapenemblem, det med båten, med en ny logo som bygger på stadens namn. Det finns i tre versioner: en finsk med Helsinki, en svensk med Helsingfors, och en tvåspråkig. Kommitténs – och SFP:s – krav är att den tvåspråkiga ska vara norm, men alltför ofta används bara den enspråkigt finska.

HEMVÅRDEN haltar i Helsingfors, och jag har engagerat mig en hel del i att försöka åstadkomma förbättringar. Nyligen träffade jag föreningen De sjukas väl, som kompletterar stadens service.

HEMVÅRDSSTÖDETS Helsingforstillägg skars tyvärr ner i samband med uppgörelsen om årets budget. Jag gjorde i förhandlingarna allt för att lindra nedskärningen, och vi lyckades både senarelägga tidpunkten från årsskiftet till sommaren och undanta de yngsta barnen. Vi ställdes dock mot väggen: om inte tillägget skärs ner måste gruppstorlekarna i skolorna höjas och det just breddade språkprogrammet skäras ner. Ändå kan åtgärden och framför allt tidpunkten ha varit ett misstag då det i dessa tider av ökad arbetslöshet är svårt för småbarnsföräldrar att få jobb och nedskärningen bara blir ett inkomstbortfall.

HIFK har sin givna plats i helsingforsarnas, och särskilt helsingforssvenskarnas hjärta. Det gäller också den gamla ishallen, Nordis, men då den blivit sliten och inte är tillräckligt stor stödjer jag Garden-projektet med en ny ishall invid. Den gamla bevaras dock, och kan liksom träningshallen i den nya användas för annat än elitishockey. Och för att finansiera den nya hallen är det ok att bygga hotell, bostäder och kontor ovan jord, medan själva ishallen ligger under jord.

HOK-ELANTO hör likaså till helsingforsarnas själ. I vår släkt har vi varit Elanto-medlemmar nästan sedan starten för över 100 år sedan. I min barndom hjälpte jag min mommo att räkna ihop summorna på kvittona för att hon skulle få sin bonus – som visserligen inte hette så då. Cirkeln slöts för några år sedan då jag blev invald i HOK-Elantos fullmäktige, och jag har också en period suttit i dess förvaltningsråd. Jag tror fullt och fast på andelsrörelsens idé, och vår familj gör praktiskt taget alla uppköp i Prisma, S-market och Alepa. Då andelslaget kritiseras för sin höga marknadsandel är det skäl att minnas bl.a. att det inte har sagt upp eller permitterat personal då restaurangerna p.g.a. coronan varit stängda, utan omplacerat den i affärerna.

HRT, vårt regionala bolag för kollektivtrafik fungerar mycket väl, också om det alltid finns rum för förbättringar. Jag satt i dess styrelse under den förra mandatperioden, och ansåg mig vara sällsynt välplacerad där, eftersom vi har varken bil eller körkort i vår familj utan är helt hänvisade till kollektivtrafiken. Jag var alltså en ”erfarenhetsexpert”. Jag har bl.a. engagerat mig för trafiken i förstäderna, för den svenska informationen, för att spårahållplatserna ska ligga tillräckligt tätt i centrum och för att bussarna automatiskt ska sänka sina golv vid varje hållplats. Allt för att göra fordonen så tillgängliga för alla som bara möjligt. HRT:s ekonomi har drabbats hårt av coronan, och behöver nu stöttas av både kommuner och stat. Sällan har man ändå  behövt tända ”fullsatt”-skylten på bussarna, eftersom passagerarmängderna annars också har hållit sig till under hälften av kapaciteten. Men servicen har upprätthållits!

HUMANITÄR vill jag att min stad ska vara, i förhållande till både sina svagaste egna invånare och flyktingar som söker en fristad hos oss.  

HUS, vår nyländska organisation för specialistsjukvården, där jag sitter i styrelsen, är omistlig och ska därför finnas kvar också efter vårdreformen. Den är ett rationellt sätt att trygga specialistvård med ett täckande nät av sjukhus: utöver sjukhusen i Helsingfors med Mejlansenheterna, Kirurgen, Tölö och Malm i spetsen, också Jorv i Esbo, Pejas i Vanda samt sjukhusen i Borgå, Hyvinge, Lojo och Raseborg. Omständigheterna gjorde att jag som styrelsemedlem särskilt har engagerat mig för Raseborgs sjukhus, vars existens hotats. Det gällde att rädda vad som räddas kunde. Mitt uppdrag har också placerat mig i coronastormens öga, en nyttig erfarenhet också det. Efter vårdreformen omvandlas HUS från en samkommun till ett ”samvälfärdsområde”, men fortsätter i praktiken som nu.

HYRESBOSTÄDER till överkomligt pris behöver vi fler av i Helsingfors. Staden bygger som aldrig förr, men det räcker inte, utan det behövs också privata investerare och inte minst insatser av  den tredje sektorn. Vi har varit aktiva med att kräva fler personalbostäder för stadens anställda, för att lyckas attrahera den arbetskraft vi behöver.

HÅLLBARHET bör vara en genomgående princip i all verksamhet i staden. Det gäller byggandets kvalitet, det gäller trafiklösningarna, det gäller energiproduktionen, ja allt.

HÄLSOVÅRDEN hör till de offentliga tjänster som uppskattas högst, men visst finns det stora brister som måste åtgärdas, börjande med köerna till läkare på hälsostationerna och till tandvården. Det återstår också att se om Helsingfors som ett eget välfärdsområde kan hålla kvar sina kostnadsfria hälsostations- och laboratoriebesök, som en kompensation för de höga levnadskostnaderna i huvudstaden, eller om statsmakten efter vårdreformen tvingar fram ett förenhetligande.

HÖGHOLMEN är en av världens mest sympatiska zoologiska trädgårdar: tillräckligt liten för att vara överskådlig men ändå med ett mångsidigt utbud. Vi får se om den planerade spåraförbindelsen till ön kommer att konkurrera ut färjorna, som alltid har varit en del av besöken. Min relation till Högholmen är speciell: min mamma har faktiskt bott där några år i sin barndom – nej, inte i en bur, utan i en personalbostad då min morfar var bokförare och björn(!)skötare där.