Ord på O i tur i kväll:
ODE, vårt fina nya centrumbibliotek, skulle inte heta så på svenska om inte jag hade reagerat på det tänkta enspråkigt finska Oodi. Ett bibliotek om något bör ha namn på bägge nationalspråken. Dessutom är Ode gångbart och förståeligt också på andra språk, börjande med engelska och tyska. Det var sist och slutligen inte så svårt att vinna förståelse för den svenska namnformen, och debatten kom närmast att handla om Ode versus Odet. Den obestämda formen segrade, trots t.ex. Gloet, men i analogi med t.ex. Nationalmuseum. En smaksak, säkert.
OFFENTLIGA SEKTORN försvarar jag gärna och med övertygelse. Den bör alltid ha det yttersta ansvaret för välfärden, men naturligtvis kan och bör den kompletteras med privata insatser och inte minst tredje sektorn. Vi skulle t.ex. inte ha på långt när tillräckligt många svenska dagisplatser och platser på äldreboende i Helsingfors utan dessa. Eller tandvård, för den delen.
OFFENTLIGHETSPRINCIPEN, introducerad av Karlebyprästen Anders Chydenius i Sveriges (och Finlands) riksdag i mitten av 1700-talet, är en stolt nordisk tradition. Som vice president för den europeiska journalistfederationen 1997-2004 reste jag Europa runt för att predika offentlighetsprincipens evangelium. Den ska också tillämpas i kommunerna, börjande med Helsingfors: alla de dokument, som inte på väl motiverade, goda och lagliga grunder har konstaterats vara konfidentiella eller icke-offentliga, är offentliga.
OLYMPIASTADION, juvelen bland våra OS-byggnader, är nu renoverad. Särskilt de nya läktartaken ändrade dess profil en del, men inte alltför radikalt. Renoveringen överskred rejält budgeten, men det berodde dels på de överraskningar man alltid kan stöta på i gamla byggnader, dels på nya säkerhetskrav. En nationalklenod måste få kosta.
OLYMPIATERMINALEN i Södra hamnen riskerar att förlora sin regelbundna fartygstrafik med de vita båtarna till Stockholm då den planerade förnyelsen av hamnfunktionerna genomförs om några år. Jag hör nog till dem som sörjer det, även om hamnreformen annars är vettig. Då planen godkändes i stadsfullmäktige fick jag igenom en kläm om att den skyddade terminalens karaktär bör respekteras. Som exempel på en ny användning nämnde jag en utställning om eller ett museum för passagerartrafikens historia i Helsingfors och/eller våra OS-byggnader. Terminalen kunde kanske rentav bli ett annex till det blivande arkitektur- och designmuseet, som en representant för sin tids arkitektur.
OMDÖME är bra att ha i politiken, och jag tror mig ha det. Det gäller att välja sina fighter, och att driva sin sak med gott omdöme.
OMSORG och OMTANKE är goda rättesnören också i kommunalpolitiken. Ett välfärdssamhälles kvalitetsnivå mäts med hur väl det tar hand om sina svagaste och mest utsatta medborgare. Det gäller också Helsingfors.
OPERA är jag en stor vän av. Av någon anledning har jag inte varit på vår nya Nationalopera mer än någon handfull gånger, medan jag nog på resor utomlands alltid kollar vad som spelas på de lokala operascenerna. Jag har varit på opera i åtminstone Berlin, Bonn, London, Milano, Moskva, Minsk, New York, Novosibirsk, Tallinn, S:t Petersburg och Verona. Men här ett vallöfte: fler besök på Helsingforsoperan! Exteriören liknar kanske ett köpcentrum, men interiören är desto finare.
OS-PLATSERNA i Helsingfors är fler än vad många kommer att tänka på: förutom stadion också simstadion, Gumtäkts friluftsbad, Velodromen, Roddstadion, Tennispalatset, ridstallarna i Brunakärr, Glaspalatset, Tölö sporthall, Olympiaterminalen, gamla och nya Olympiabyarna – och Malms flygplats, som likt bl.a. stadion byggdes redan till det OS 1940 som aldrig kunde hållas. Av någon anledning har Malms flygplats utelämnats då staden på en webbsida presenterar sina OS-byggnader och -platser. Det är bara ett exempel på att man i detta fall vill förtiga historien. OS-platserna vore värda en särskild broschyr med karta och en permanent utställning – kanske i Olympiaterminalen om fartygstrafiken där upphör.