Ord på P i dag:

PAKETLÖSNINGAR låter kanske inte så sympatiska, men är nog ofta ett nödvändigt ont i politiken. Det har regeringen upplevt denna vår, och i Helsingfors kommunalpolitik är de årliga budgetuppgörelserna mellan de ansvarstagande partierna typiska paketlösningar. Inget parti kan ju ändå ensamt bestämma om budgeten, och detta ger en chans för vart och ett av partierna – även de mindre – att få en del av sina krav igenom.

PAPPERSLÖSA flyktingar och invandrare försöker vi i Helsingfors av humanitära skäl ta hand om. Många av dem har under sin flyktväg från förföljelse i det forna hemlandet helt enkelt varit tvungna att göra sig av med sina id-handlingar. Visst förekommer det också missbruk, men för missbrukarnas skull kan vi inte lämna t.ex. barn och gravida kvinnor vind för våg, utan erbjuder dem åtminstone bashälsovård och skolgång.

PARKERNA är städernas oaser och allmänna trädgårdar, tillgängliga för alla. Vi kan i Helsingfors glädja oss över Centralparken, som namnet till trots till stor del består av skog i naturtillstånd, men också över t.ex. Brunnsparken med dess havsstrand, Lappvikens sjukhusområde, Esplanadparken och parkområdena kring Tölöviken – bara för att nämna några parker på paradplats i stan. Men lika viktiga är de mindre parkerna, skvärerna och öppna platserna ute i förorterna. De får inte reduceras ens i kompletteringsbyggandets namn.

PARKSTADS/STAPELSTADENS INVÅNARHUS har jag varit engagerad för, sedan vi i Mosabacka först lyckades köpa den gamla träskolan och göra den till ett ”byahus”. Just nu ser det ut som om grannstadsdelarna åtminstone till en början skulle få nöja sig med en lägenhet på bottenplanet i ett höghus, men det är förstås bättre än inget alls.

PARTITORGET, som staden upprätthåller, är inte bara ett område i Sörnäs, utan detta dotterbolag har också ansvaret för torgen och saluhallarna på olika håll i staden, och nu är en fusion på gång med det dotterbolag som förvaltar de s.k. torgkvarteren mellan Senatstorget oh Salutorget. Det kan bli en bra helhet, dit sakkunskapen koncentreras.  

PENSIONÄRERNA står mitt politikerhjärta nära. Jag är ju själv pensionär, så det faller sig naturligt. Samtidigt vet jag att vi pensionärer inte är egoister, utan tänker på våra barn och barnbarn, så vi intresserar oss nog också för dagvård, skola och all annan service staden tillhandahåller. Den offentliga hälsovården är särskilt viktig för oss, sedan vi inte längre har tillgång till den arbetsplatshälsovård som är så väl utvecklad i vårt land. Själv har jag som styrelsemedlem i HUS koncentrerat mina insatser till specialistsjukvården, och har gärna fungerat som klagomur då något inte fungerar. Viktigt att minnas är att pensionärerna ingalunda är en belastning för samhället, utan tvärtom en tillgång: vi betalar skatt som alla andra, vi tar hand om barnbarn utan att det belastar kommunens ekonomi, vi ställer upp som skolfarfar eller skolmormor, vi håller teatrar och konserter i gång o.s.v. Och så umgås vi i också våra egna föreningar där ingen behöver känna sig ensam, i mitt fall HBL:s seniorer.

PERSONALBOSTÄDER för att attrahera den arbetskraft vi behöver talade jag för redan under min första period i stadsfullmäktige, och nyligen godkändes en gruppkollegas motion i ärendet. Staden har nog en hel del personalbostäder, men flera behövs.

POPULISM är jag starkt allergisk mot. Det finns tyvärr partier – särskilt ett – och politiker som helt skrupellöst använder sig av halvsanningar och direkta lögner för att t.ex. motsätta sig invandring. Trots att vi vet att vi behöver fler händer och hjärnor i vårt land och vår stad. Och på den andra politiska kanten finns ett parti som inte tvekar att bjuda över alla andra och lova väljarna guld och gröna skogar – väl medvetet om att en majoritet inte agerar lika ekonomiskt ansvarslöst. De gör det lätt för sig.

PRAGMATISM är påbjuden i Helsingforspolitiken. Vi kommunalpolitiker har alla våra höga ideal och ideologier, men om vi inte förmår hitta samförstånd kring gemensamma lösningar kommer vi ingen vart. En god dos pragmatism är därför till nytta.

PREMIE för PERSONALEN har Helsingfors just beslutat bevilja alla stadens anställda för insatserna och uppoffringarna under coronakrisen, i form av idrotts- och kultursedlar värda 200 euro. Naturligtvis vore särskilt t.ex. sjukvårds- och skol- och dagispersonalen värd mycket mer, men en särbehandling  av vissa grupper skulle leda till gränsdragningsproblem. Idén med idrotts- och kultursedlarna är dessutom att samtidigt stödja branscher som drabbats särskilt hårt av coronan. En win-win-modell, alltså, eller två flugor i en smäll.

PRIVATISERING har blivit något av ett skällsord, men allt beror på vad man menar. Också jag vill att det offentliga ska bära det fulla ansvaret för samhällsservicen. Men visst kan det ansvaret bäras också genom att samhället – i vårt fall staden – köper tjänster av privata företag och inte minst den tredje sektorn. Ta bara tandvården som exempel, eller den svenska dagvården och äldrevården! Vi har också på gång ett pilotprojekt – alltså ett tidsbegränsat försök, inte mer än så – med att låta privata hälsovårdsföretag sköta några hälsostationer, på villkor som staden ställer upp. Tjänsterna ska vara likvärdiga. Sådan ”privatisering” är ok.

PRODUKTIVITET har också fått en lite negativ klang i Helsingfors. Det kan verka märkligt, eftersom det naturligtvis i grunden är ett positivt begrepp. Men vi har i staden, liksom i många andra kommuner och organisationer, ett s.k. produktivitetsmål. Det definieras så att budgeten tillåts växa med befolkningstillväxtprocenten plus index minus en viss procentsats, som först var hela 1 % och nu 0,5 – vilket då är den procentsats med vilken produktiviteten förväntas öka. Det låter helt förnuftigt, men har i praktiken inte överallt faktiskt resulterat i ökad produktivitet, utan i sparåtgärder och inskränkningar i servicen. Så får det inte vara. Om man inte med hjälp av t.ex. digitalisering faktiskt kan öka produktiviteten ska man inte låta en vacker tanke bli en tvångströja.

PROFIL har olika betydelser, men för att lite leka med ordet vill jag att Helsingfors nog ska hålla en hög profil då det gäller att vara ledande i t.ex. klimatpolitiken och främjandet av tolerans. Däremot vill jag att staden bevarar sin låga fysiska profil ute på stadsudden. Skyskrapor må byggas i Böle, Fiskehamnen och kanske österöver, men inte i centrum.