SALUHALLARNA är Helsingfors stoltheter. Vi har ju tre kvar: Gamla saluhallen nere vid Salutorget, Hagnäshallen och Sandvikshallen. Vi har haft fler, bl.a. en på Kaserntorget. Gamla saluhallen från 1889 är ett blickfång av rang och ett fint komplement till torgstånden på Salutorget. Hagnäshallen från 1914 håller på att renoveras, och har tillfälligt ersatts av en fin paviljong på torget. Det lär finnas de som är så glada över den att de helst skulle ha den kvar, men den är byggd för att kunna flytta till en ny plats och ny användning då den tjänat färdigt i Hagnäs. Den stora frågan är om hallförsäljarna har råd att betala hyrorna i den renoverade hallen, eftersom renoveringskostnaden alltid räknas in i hyrorna – vilket förresten drabbar nyrenoverade skolor, också. Det är ett otyg, i och för sig kvasilogiskt, men ett otyg i alla fall. Sandvikshallen från 1903 har kämpat med sitt restaurang- och kafékoncept, men kan i bästa fall räkna med ett större kundunderlag från Busholmen och Ärtholmen.
SALUTORGET har långa anor, men är i behov av att piffas upp! Jag gjorde redan för några år sedan en motion i stadsfullmäktige om en helhetsplanering av området ”från terminal till terminal”, alltså från Skatuddsterminalen till Olympiaterminalen, inklusive Salutorget. Nu har Magasinskajen fram till Olympiaterminalen avskilts till en egen helhet, och det planerade Arkitektur- och designmuseet ytterligare till en skild. Det är lite synd, men också Salutorget ska nog få sin egen plan.
SAMARBETE över partigränserna är en nödvändighet i Helsingfors. Också de största partierna har bara cirka en fjärdedel av platserna i fullmäktige, och inget parti kan därför diktera politikens riktning. Och för ett mindre parti som vårt är det särskilt viktigt att kunna samarbeta för att driva våra intressen. Vi försöker upprätthålla goda relationer till alla andra samarbetsvilliga och ansvarsfulla partier.
SANDHAMN är omistligt för försvaret av Helsingfors. Det finns de som riktar begärliga blickar mot ön som en potentiell plats för ett nytt bostadsområde, ja en ny stadsdel, men de får nog lov att hålla tassarna borta från Sandhamn. Det finns förresten en parallell mellan Sandhamn och Malms flygfältsområde: i bägge fallen har unika naturmiljöer bevarats uttryckligen tack vare den användning områdena är i. I bägge fallen finns det sällsynta växter som fått vara i fred.
SEGREGERING måste vi undvika. Visserligen tycker vi i New York om att vandra i Chinatown, Koreatown, Little Italy och andra områden som domineras av en viss nationalitet, men det är nog inget för Helsingfors att ta efter. Invandrare integreras inte i det finländska samhället om de isoleras. Men segregation handlar inte bara om det, utan också om att det inte får uppstå områden där infödda finländare sorteras efter utbildning och socioekonomisk ställning. Ett effektivt sätt att undvika segregation är att blanda hyres- och ägarbostäder och stora och mindre bostäder i samma stadsdelar, kvarter och rentav hus.
SENATSTORGET i Helsingfors hjärta har ett starkt symbolvärde, med fyra av samhällets stöttepelare på var sin sida av torget: statsmakten genom Statsrådsborgen, staden genom Stadshuskvarteret, kyrkan genom Domkyrkan och bildningen genom Universitetets huvudbyggnad. Det var en ypperlig idé att öppna upp torget för en jättelik sommarterass av kaféer och restauranger, en idé som sommaren 2021 flyttar till Kaserntorget. Senatstorget är förvisso en monumental plats, men både det och de omkringliggande kvarteren mår nog bara bra av lite mer liv och rörelse.
SERVICESEDLAR är ett ypperligt sätt för staden att komplettera och fylla luckor i sitt eget serviceutbud. Samtidigt gynnas det lokala näringslivet.
SILHUETTEN mot havet ska enligt min mening förbli låg. Hellre kyrktorn än skyskrapor som landmärken. Skraporna kan byggas längre upp på land, inte vid stränderna.
SIMHALLAR har vi ju många av i Helsingfors, både stadens och privata, och nya byggs. Nestorn bland dem, Georgsgatans simhall från 1928, är landets äldsta. Simning passar alla åldrar, och är därför något att satsa på.
SJUKVÅRDEN sköts som känt för specialistvårdens del av HNS/HUS,där jag sitter i styrelsen,men Helsingfors är en av få kommuner som alltjämt har kvar egna sjukhus också: Haartmans och Malms sjukhus (där akutvården dock nyligen överfördes till HUS) och sedan Dals och Aurora och Storskogs sjukhus, som även erbjuder terminalvård. Dals sjukhus kommer om några år att renoveras och byggas till, och då koncentreras bl.a. den psykiatriska vården dit. Det är ett miljardprojekt, men genomförs i samarbete mellan Helsingfors och HUS. DSedan har vi ju en del privata sjukhus också, för att fullända utbudet. Helsingfors ska fortsättningsvis kunna erbjuda den bästa sjukvården i landet
SKATTERNA är lyckligtvis låga i Helsingfors, alltså de som staden bestämmer över: kommunalskatten och fastighetsskatterna. Det kompenserar i någon mån de höga boende- och levnadskostnaderna. För några år sedan sänkte vi kommunalskattesatsen, men i väntan på vårdreformen bör vi inte gå vidare på den vägen. De överskott stadens driftsekonomi används helt till nödvändiga investeringar, som annars borde finansieras med lån.
SKATUDDEN är, där stadsdelen ligger på en ö/halvö i havet, en av våra finaste boendemiljöer. Det byggs också nytt, såsom Stora Ensos nya huvudkontor som byggs i trä och glas. Det kommer också att behövas en ny terminalbyggnad längst ute på ”udden” om all trafik med Stockholmsfärjor ska koncentreras hit. Senast då måste biltrafiken få en bättre lösning. Visserligen minskar långtradartrafiken om Tallinnfärjan flyttar till Västra hamnen/Busholmen, men vi måste se till att bostadsgatorna skonas.
SKOLORNA intresserar inte bara elever och lärare, utan minsann också föräldrar och mor- och farföräldrar. När jag var skolungdomsförbundets ordförande 1971-73 fanns det alltjämt ett tiotal svenska ”läroverk” med gymnasier i Helsingfors. Nu finns det fyra enhetliga grundskolor i var sitt distrikt för årskurserna 1-9: Botby, Hoplaxskolans Munksnäsenhet, Norsen och Åshöjden i Vallgård. Och tre gymnasier: Brändö, Lärkan i Haga och Lönkan i Tölö. Men så finns det dessutom ett dussintal svenska skolor för de lägre årskurserna, av vilka en del upp till sexan. De täcker nog rimliga behov. Intressant är att alla dessa skolor är stadens, medan det på finskt håll finns ett antal privata skolor. Av dem har bara Rudolf Steiner-skolan också en svensk avdelning. Som stadsstyrelsens representant i utbildningsnämndens svenska sektion under den förra mandatperioden var jag starkt engagerad i det svenska skolväsendet, och som gruppordförande har jag naturligtvis fortsatt att noga följa vad som sker. Särskilt engagerade jag mig för att rädda Cygnausskolan, och så står förstås Staffansby skola där min son inledde sin skolgång och jag var den första Hem och skola-ordföranden mig nära. Bristen på behöriga klasslärare i våra svenska skolor håller på att lösas i takt med att klasslärarutbildningen i Helsingfors utexaminerar nya lärare.
SKYSKRAPOR må byggas i Böle och Fiskehamnen, men inte längre ut på stadsudden. Helsingfors är inget Manhattan, och ska inte bli det heller.
SKÄRGÅRDEN är undervärderad i Helsingfors. Många tror att man måste ta sig långt österut eller västerut från stan för att få uppleva skärgård, men vi har ju nog vår egen också. Alla har förstås varit på Sveaborg, men nu har ju Skanslandet där invid också öppnats för allmänheten. Rekommenderar starkt en guidad tur särskilt i vår östra skärgård, helst med fenomenala Jarmo Nieminen som ciceron. Minns då han pekade ut ett litet skär och påpekade att det i tiderna markerade gränsen mellan Viborg och Åbo… Helsingfors har ju nu fått en maritim strategi som lyfter upp skärgårdens potential. Jag och SFP har varit mycket aktiva i ärendet och bl.a. arbetat för regelbunden båttrafik till och mellan öarna. Med en mamma som är född på Sveaborg och också i sin barndom bodde på Högholmen (där morfar var bokförare), och efter att själv med mina föräldrar ha tillbringat mina första somrar på Lekholmen är jag väl lite av skäribo själv.
SNÖDUMPNINGEN i havet måste vi få ett snabbt slut på. Vi har i stadsfullmäktige varit aktiva, bl.a. med en motion i ärendet, och svaren har inte varit tillfredsställande. Nog på gång, men dröjer…
SOCIALLIBERAL är min politiska definition av mig själv. Liberal, men inte neoliberal, utan med starka sociala förtecken.
SOCIALVÅRDEN har både i Helsingfors och i vårdreformen hamnat i hälso-och sjukvårdens skugga. Men inte för min del, jag har bl.a. flera gånger i min egenskap av ordförande för stadens tvåspråkighetskommitté deltagit i de svenska socialarbetarnas träffar. Barnskyddet är illa pressat av resursbrist, och hemvården av äldre fungerar inte som den borde – särskilt inte på svenska. Utbetalningen av t.ex. utkomststöd sköts ju sedan några år av FPA, som tyvärr står utanför kommunalpolitikernas påverkningsmöjligheter. Men jag försöker alltid förmedla klagomål vidare.
SOMMARJOBB erbjuder staden i stora antal för både skolelever och lite äldre ungdomar, vilket är ytterst välkommet. Med sommarjobbssedlar har man också kunnat söka sommarjobb i den privata sektorn. Jag tar gärna emot feedback på hur väl det fungerar!