Här följer andra delen av ord på S:
SOPSORTERINGEN måste intensifieras i Helsingfors, och den börjar med att var och en tar sitt personliga ansvar. Jag lever som jag lär, vi som inte har bil för både glas-, plast- och pappförpackningar med buss till närmaste insamlingsställen (två olika…) i Malm. I Mosabacka har vi numera tyvärr bara pappersinsamling. Jag själv och vår grupp har flera gånger i stadsfullmäktige lyft upp problemen med de glest belägna uppsamlingsställena, särskilt i innerstan och småhusdominerade förorter. Vi hade nyligen också en motion om sorteringssopkärl i picknickpopulära parker, men det stöter tydligen på logistikproblem. Försök utlovas dock.
SPARÅTGÄRDER är aldrig angenäma eller populära. Ibland är de ändå nödvändiga, men borde inte vara det i Helsingfors just nu. Vi gör ju budgetöverskott, som visserligen används till investeringar, och staten har rätt frikostigt kompenserat kommunerna för deras coronainsatser.
SPÅRVAGNARNA har redan i långt över ett sekel hört till gatubilden i vår stad, och vi kan skatta oss lyckliga över att vi aldrig som så många andra städer avstod från dem. Många är de städer som nu bygger nya spårvägar, så också Helsingfors men då med tonvikt på snabbspårvagnar ut till förstäderna. De är liksom ”en helt annan historia”. Själv hade jag föredragit eldrivna ”metrobussar”, där det är möjligt i egna körfält, som hade varit mer flexibla och mindre utsatta för störningar. Våra nyaste spåror är väl fina, och det var en briljant idé att lägga in ett låggolvselement i de gamla. Mellangenerationen skakade bokstavligen sönder, och dem behöver vi inte åka i längre.
SPÅRVAGNSHÅLLPLATSERNA får inte ligga för långt från varandra, vilket nu tycks vara på modet. Spårorna är barnvagns-, rollator- och rulltolsvänliga och då ska också hållplatserna ligga tätt. Man behöver inte vinna en minut eller två på de ofta korta eller medellånga sträckor det handlar om. Jag försökte redan under den förra perioden då jag satt i HRT:s styrelse försvara de kortare avstånden mellan hållplatserna, men blev tyvärr ganska ensam. En ung grön ledamot hävde rentav ur sig att avstånden bör vara ”så långa som möjligt”. Hen hade tydligen aldrig skuffat en barnvagn eller en rollator i snösörja.
STADSBULEVARDER verkade vid första anblicken vara en god idé. Varför inte omvandla åtminstone en del av inkörsmotorvägarna till sådana lummiga gator med spårvagn i mitten och nya bostadshus på mark som ofta nu står outnyttjad? Men vid en närmare betraktelse blev nackdelarna uppenbara. Ta bara Tavastehusleden som exempel, här hade en stadsbulevard inneburit att man på den östra sidan skulle ha byggt in i Centralparken. Eller Västerleden, där planen var att bygga hus på utfyllnadsmark på Drumsös norra strand. Lyckligtvis stoppade förvaltningsdomstolen planerna, och nu återstår Vichtisvägen som ett ”pilotprojekt”. I SFP var vi från början skeptiska, och i de två nämnda fallen direkt avvisande. Nu återstår att se hur ”piloten” lyckas navigera.
STADSDELSFÖRENINGARNA är omistliga som kanaler för invånaropinionen. Som alla frivilliga föreningar är de kanske inte alltid helt representativa för hela medborgaropinionen, men de är så nära vi kan komma idealet att engagera invånarna för sin närmiljö. Själv är jag med i föreningen i Mosabacka där vi bor och dessutom i den svenska föreningen i Åggelby, där vi bodde tidigare, men har varit i kontakt med och träffat representanter för många fler. Det är viktigt att vara lyhörd.
STADSKÄRNAN kring Alexen är i starkt behov av en revitalisering, särskilt som coronaepidemin påskyndat butiksdöden. Goda råd är dyra, men lyckligtvis har staden tagit läget på allvar.
STADSPLANERINGEN måste ligga i stadens händer och styras av de demokratiskt valda beslutsfattarna – och inte överlämnas åt kommersiella intressen såsom det höll på att gå med Lappviken och det nu finns en risk att det går på Elielplatsen, i Södra hamnen och i många bostadskvarter.
STADSSTYRELSEN är stadens ”regering”och det är helt nödvändigt att ha säte och stämma där för att vara ett parti att räkna med i Helsingfors. Det har hittills lyckats med de fem mandat vi nu har i stadsfullmäktige. Det är en sjuttondedel av mandaten, och stadsstyrelsen har femton medlemmar, så var och en förstår att det inte finns någon ”felmarginal” här. Men så räknar vi nog med att vårt tillskott av obundna, finska kandidater, bland dem en sittande stadsfullmäktigeledamot som nu utgör en egen grupp, ska ge oss minst ett tilläggsmandat. Varje röst behövs! Själv var jag under den förra mandatperioden ersättare i stadsstyrelsen, och skulle efter sju år som gruppordförande gärna ta plats där.
STICKELBACKABÄCKEN är det roliga svenska namnet på Longinoja, bäcken nära Malms flygplats som har restaurerats och nu lockar till sig lekande foreller. Tyvärr skulle en nedläggning av flygplatsen hota också den.
STIFTELSERNA är, liksom fonderna, bra att ha – men uttryckligen som komplement till stadens ansvar för dagvård, skolor, kulturinstitutioner, idrottsverksamhet o.s.v. Såsom en färsk utredning visade, måste vi se upp med att stiftelser och fonder tvingas ta över sådan finansiering av bastjänster som samhället bör ansvara för – på båda språken.
STRATEGIN är stadens motsvarighet till regeringsprogram, med riktlinjer för en hel mandatperiod. Den bereds som allt annat av tjänstemän, och går sedan via nämnder och stadsstyrelse till stadsfullmäktige för beslut. Men stadsfullmäktige är nog involverat från början i beredningen, t.ex. vet vi redan nu att det nyvalda fullmäktige kommer att hålla sitt traditionella strategiseminarium den 12-13 augusti. Många är redan de gruppanföranden jag som gruppledare hållit om stadens strategi.
STRÖMMINGSMARKNADEN med anor från 1743 är stadens överlägset äldsta evenemang. Tyvärr har antalet båtlag minskat, i och med att antalet fiskare gjort det. Men marknaden har alltjämt en särskild plats i helsingforsarnas höstfirande, och är en tradition värd att slå vakt om. Med undantag för coronaåret 2020 är jag och SFP alltid på plats med ett eget stånd för att bidra till feststämningen och träffa väljare.
SVEABORG är Helsingfors självskrivna kronjuvel, sedan 1991 upptagen på Unescos världsarvslista. Sveaborg förvaltas av ett särskilt statligt ämbetsverk, kallat förvaltningsnämnd, med långtgående befogenheter. Jag har en speciell relation till ön, eftersom min morfar i tiderna var stamanställd i det militära där och familjen bodde där då min mamma föddes. Bland deras grannar fanns förresten familjen Malmstén, med bröderna Georg och Eugen som tillhörde samma generation som morfar och mormor. Själv har jag naturligtvis varit där många gånger, inte minst på möten och seminarier av olika slag. Härom året deltog jag i en invånarkväll där för att höra vad de bofasta i denna stadens mest originella stadsdel vill, och SFP:s Helsingforskrets höll också nyligen ett strategiseminarium där.
SVENSKAN eller SVENSKIS kallas ju Svenska teatern, som nyligen tack vare SFP:s insats i regeringen fått status av nationalscen. Teatern får också understöd av staden, vilket vi nyligen blev nogsamt påminda om då vi tvingades ta strid om dess storlek. Otaliga är mina egna teaterupplevelser genom decennierna där i det nyligen med pietet renoverade huset vid Skillnaden. Coronan har drabbat också Svenskis hårt, men vi ser fram emot en snabb återhämtning.
SÖDRA HAMNEN består egentligen av både Magasinskajen/Olympiakajen och Skatuddskajen, men i dagligt tal avser vi väl närmast dess västra del. Såsom jag redan skrev under ordet Hamnarna planeras en omfördelning av trafiken, men vi hoppas dels på småskalig båttrafik inom närområdet från Magasinskajen, dels på att själva Olympiaterminalen får en ny för sin stolta historia värdig användning. Om det fick jag nyligen igenom en kläm i stadsfullmäktige, och fortsätter att hårdbevaka vad som sker.