Björns ABC för Helsingfors: T

Mitt ABC närmar sig slutet. I dag står ord på bokstaven T i Tur.

TANDVÅRDEN skulle inte klara sig med bara stadens egen kapacitet på hälsostationerna, till vilken köerna är långa Det är därför helt på sin plats att gripa till dels köptjänster av, dels servicesedlar till den privata sektorn. Köerna är, liksom i all annan hälsovård, ett otyg eftersom varje uppskov med vården lätt förvärrar läget och allt därför i slutändan blir dyrare. För att inte tala om det lidande patienterna utsätts för. Jag har lyft upp problemet flera gånger, men lovar fortsätta att göra det.

TEATRARNA  är många i vår stad. både s.k. institutionsteatrar och fria teatergrupper. Coronan har satt sina käppar i hjulen, och jag hör till dem som anser att det varit ologiskt att nog tillåta krogar att hålla öppet, låt vara med reducerad kapacitet, men inte teatrarna. I höst blir det förhoppningsvis en återgång till om inte helt normala, så åtminstone normalare förhållanden. Varför har Helsingfors förresten låtit andra städer såsom Tammerfors och Hangö få mer eller mindre monopol på teaterfestivaler. Vi kunde gärna ha en egen! Eller har jag missat något?

TENNISPALATSET hör till våra monumentala OS-byggnader. Under OS spelades det visserligen inte tennis där, utan basket. Sedan blev det tennis, och numera dels biografkomplex, dels stadens konstmuseum HAM. Lite sörjer jag nog om HAM flyttar bort till en av gasklockorna i Södervik, eftersom det söndrar vårt konstcampus med Ateneum, Kiasma, Konsthallen och Amos Rex. Tennispalatsets exteriör är skyddad, och interiören har redan ändrats många gånger (minns ni t.ex. Anttilas varuhus i västra ändan?), så den kan väl ändras igen.  

TID att sköta mina förtroendeuppdrag har jag, pensionär som jag är. Man kunde väl säga att mina uppdrag är minst ett halvtidsjobb – och frågar man min hustru säger hon att det är ett heltidsjobb… Med all respekt för mina duktiga kolleger som alltjämt förvärvsarbetar, undrar jag nog ibland hur gruppen skulle fungera utan mig – som har tid.

TORGEN är vid sidan av parkerna städernas vardagsrum. Vi har allt från monumentala torg som Senatstorget och Salutorget över de likaså klassiska Hagnäs torg och Sandvikstorget med sina hallar till de nyaste, som Medborgartorget och Narinken. Och så alla mindre torg i förorterna, förstås. Torgen gör klokt i att specialisera sig en del för att locka till besök.

TOVE JANSSONS PARK i ”början” av Skatudden, nedanför Uspenskij-katedralen, fick först nyligen sitt nuvarande namn, för att hylla en stor Helsingforskonstnär. Jag hade tänkt föreslå att någon gata eller plats i Helsingfors skulle uppkallas efter Jörn Donner också, men en annan fullmäktigeledamot från ett annat parti hann före, så jag skrev under den motionen. Nyligen fick jag däremot igenom en egen motion om att Claes Andersson ska få en minnesplakett på bergväggen i parken mellan riksdagen och Ostrobotnia. Helsingfors bör levandegöra sina märkespersoner, som en del av sin historieskrivning.

TRAFIKEN är föremål för ständig debatt i Helsingfors. En del vill favorisera kollektivtrafik, andra försvarar privatbilars existensberättigande, somliga vill satsa allt på cykelvägar, somliga vill ha fler gågator. Själv vill jag ha en god balans mellan allt detta. Gågator i centrum och kring förorternas köpcentra, trygga trottoarer i övrigt, cykelvägar såsom Banan och den från Tölöviken via Böle längs järnvägen norrut (dess anspråkslösa föregångare använde jag själv då jag förr om åren cyklade till jobbet från Åggelby och rentav ända från Mosabacka), en kollektivtrafik som reducerar behovet av privatbilar, men också möjlighet för alla som behöver bil för att föra barn till dagis, skola och hobbyer, transportera större saker, hjälpa äldre släktingar, köra till sommarvistet o.s.v. att få göra det. Vi bör nog ha utrymme för alla på våra gator. Att jag själv har varken bil eller ens körkort (eftersom jag helt enkelt inte behöver det)  har inte gjort mig till en motståndare mot all biltrafik. Och en centrumtunnel vore vettig, för att slippa onödig genomfartstrafik på gatorna i centrum.

TREDJE SEKTORN är guld värd. Utan den, med Folkhälsan i spetsen, skulle vi t.ex. knappt ha någon äldrevård alls på svenska i stan. Eller ta föreningen De sjukas väl, som kompletterar stadens service då det gäller fysioterapi för äldre. Jag träffade nyligen föreningens ledning, och var imponerad över verksamheten.

TRÄNGSELAVGIFTER är jag tveksam till, men kan tänka mig en motsvarighet till det som tycks fungera väl i Stockholm. Men då bara för bilister från andra kommuner som absolut vill ta bil in till stan, inte för helsingforsare som måste få röra sig också med bil i sin egen stad.

TVÅSPRÅKIGHETSKOMMITTÉN är ett av de rådgivande och förslagsställande specialorganen i Helsingfors som kompletterar de egentliga, beslutsfattande organen. Jag är ordförande för den och har gjort mitt bästa för att stärka dess ställning. Vi har gått igenom sektor för sektor, tagit initiativ till de språkplaner som praktiskt taget alla numera har, och träffat representanter för olika förvaltningsområden för att gå igenom hur den språkliga informationen och servicen fungerar. Vi avgav en mellanrapport halvvägs inne i mandatperioden, har gjort separata framställningar om t.ex. språktilläggen och användningen av stadens logo, och avger en slutrapport till stadsstyrelsen innan den här mandatperioden slutar. Jag upplever uppdraget som mycket givande, också om det ibland kan vara svårt att vinna gehör för våra krav.