Ett ord var på bokstäverna X, Y och Z:
XENOFOBI ska utrotas med information och åter information, och här har också staden en uppgift. Helsingfors ska vara en inkluderande och välkomnande, multikulturell stad. Barn har sällan fördomar mot andra barn med annan hudfärg och annan etnisk bakgrund, utan de umgås naturligt och otvunget med varandra. Jag har sett det med mina egna barnbarn. Det finns alltså hopp, i takt med att vi börjar ha allt fler invandrarbarn i våra dagisar och skolor. De vuxnas fördomar och främlingsrädsla eller rentav -hat är svårare att bemästra. Jag brukar påminna de xenofoba om att varje människa är utlänning i alla andra utom ett enda land i hela världen, om att finländare i alla tider själva har flyttat till andra länder, såsom Sverige och USA, och fråga om de inte gillar att resa till andra länder för att se andra miljöer, kulturer och människor.
YRKESUTBILDNING är ett fullgott alternativ till gymnasiet, särskilt som ju yrkesskolor och -institut tack vare yrkeshögskolorna inte längre stänger några dörrar till att gå vidare om man så vill. Men framför allt behöver vi välutbildat folk också i s.k. icke-akademiska branscher och yrken. På svenskt håll i Helsingfors har vi både Prakticum och Arcada, som erbjuder mångsidig yrkesutbildning. Låt inte fördomar eller studentmössans statusvärde styra valet av den utbildning som passar var och en bäst!
ZONERNA i regiontrafiken väckte först ramaskrin, och som medlem i HRT:s styrelse under den förra mandatperioden tvingades jag urskulda mig med att beslutet om dem och om gränsdragningarna hade fattats av den föregående styrelsen. Utgångspunkten var ju avståndet till Helsingfors centrum, och zongränserna blev därför halvcirkelformade. Jag i Mosabacka hörde själv till dem som kände sig orättvist behandlade, då gränsen mellan B- och C-zonerna drogs precis vid kommungränsen, för tågens del mellan Parkstad och Dickursby. Längre västerut kommer man ju med en AB-biljett ända till Vandaforsen, för att inte tala om att man i Esbo kommer förbi Grankulla och med metron till Mattby. Men det handlar alltså om avstånden…
Mest kritik rönte som väntat att Östersundom, så Helsingfors det är, hamnade i zon C, och inte minst att den s.k. spårabiljetten (enkel resa, utan byte) slopades. Det sistnämda vågar jag försvara, med ett konkret exempel: vilken var logiken i att man för en tågresa från Cetralstationen på fem minuter fick betala mer än om man satt i minst 20 minuter i nians spåra till Böle? Däremot har vi föreslagit att man skulle frångå kravet på att en biljett bör täcka minst två zoner, och att det alltså skulle finnas en A-, en B- och en C-biljett på samma sätt som det finns en D-biljett. Och då skulle ju ”spårabiljetten” återinföras i form av en A-zonsbiljett! Tyvärr befinner sig förslaget i motvind, inte minst p.g.a. att coronan drastiskt har reducerat antalet passagerare och därmed HRT:s biljettintäkter. Men vi har inte gett upp hoppet, bara tiderna normaliseras.