När detta skrevs före påsk hade regeringsförhandlingarna ännu inte inletts, men spekulationerna handlade om ”blåsvart” versus ”blårött”.

Om det blev/blir det förra kan det bli tuffa tider för bl.a. pensionärerna. De i och för sig nödvändiga nedskärningarna i statsutgifterna kan bli socialt orättvisa. Nedskärningar i service såsom social- och hälsovård riskerar ju att slå hårdast mot dem som är mest beroende av den.

Till dem hör pensionärerna.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Det här numret av God tid har boende som tema, vilket för mina tankar till mantrat om att ”bo hemma”.

Antagandet är att de flesta äldre vill ”bo hemma” så länge som möjligt. Vem vill nu ”bo borta”? Men vad avser vi med att ”bo hemma”? Att bo kvar i den bostad där man har bott i kanske årtionden?

Då min mamma p.g.a. svårigheter att röra sig måste flytta från den trerummare där hon och pappa hade bott under hela deras pensionärstid till en egen tvårummare i ett servicehus för seniorer tröstade jag henne med att hon ju alltjämt bodde ”hemma”. Det var bara ett nytt hem. Där man bor är ens hem, och då bor man ju hemma.

Då mamma under sin allra sista tid inte längre klarade sig där heller, flyttade hon till ett eget rum på en avdelning för dygnet runt-vård i samma servicehus. Men också det rummet, med egen toalett, var ju hennes hem, med egna möbler och egen ro.

Hon fick nog bo hemma hela sitt liv.

Här är förresten enligt min åsikt idealet för äldrevården: att man inte behöver flytta till helt nya platser med helt nya människor då servicen trappas upp, utan att det kan ske inom ett och samma äldreboende. Gränsen går förstås om det uppstår behov av regelrätt sjukhusvård.

Min mamma hade tur. Bortsett från kortvariga sjukhusvistelser fick hon bo – och dö – i sitt eget hem, också om det till sist var bara ett eget rum.

Hon bodde hemma. Jag vägrar gå med på att hon skulle ha bott ”borta”.

För samhället blir det förstås mycket billigare ju längre vi äldre kan klara oss på egen hand, i det ”gamla” hemmet. Men det kan förutsätta att samhället tillhandahåller den service i form av regelbunden hemvård som vi kan behöva. Och helst förstås att vi också har släktingar och vänner som hjälper till och framför allt besöker oss någorlunda regelbundet.

Innan vi överväger ett serviceboende som alternativ gäller två likvärdiga kriterier: att vi både kan och vill bo kvar i det gamla hemmet, respektive att vi inte kan eller vill göra det. Ofta betonas bara detta med att kunna bo kvar, medan viljan att göra det lätt faller i skymundan.

Det finns många ensamma äldre som riskerar att bli isolerade i det gamla hemmet, utan annat än sporadiskt sällskap av släktingar, vänner och – växlande – hemvårdare, som dessutom inte har tid att sitta och umgås.

Även om man kanske skulle klara sig en tid till i det gamla hemmet, vid behov med hjälp av hemvård, släktingar och vänner kan det allt hända att man gärna vill flytta till en gemenskap med andra seniorer. Även det bör så långt det bara går vara möjligt.

Summa summarum: respektera de äldres egen vilja, och ge dem – oss – en rimlig valfrihet! Det har vi väl förtjänat?

(Först publicerad som kolumn i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 3/23)