Temat för detta nummer är böcker och bilar. Jag vet inte hur God Tid lyckas förena de båda elementen, men antar att de i huvudsak behandlas separat. Jag ska ändå göra ett försök att kombinera dem!

En gemensam nämnare är ju frågan om böcker och bilar går i arv. Och då avser jag inte i första hand konkret, utan framför allt om intresset för böcker respektive bilar går i arv. Jag tar min familj som exempel.

Jag börjar med det lättast mätbara, bilarna. Min pappa hade bil bara ett par år på 1960-talet, trots att han hade behövt en, som präst i en vidsträckt församling. Det blev cykel, buss, taxi och lift med kantorns bil. Ointresset för bilar har gått i arv till mig, som inte ens har körkort. Det behöver man inte i Helsingfors, om man inte har sommarstuga.

Mina båda syskon har nog körkort, men brorsan sålde för ett par år sedan bilen, bosatt i centrala Helsingfors respektive Barcelona som han är. Syrran bor däremot i Esbos glesbygd och har sommarstuga vid Saimen, så hon behöver sin bil. Min hustru saknar liksom jag körkort. Vi åker kollektivt. Av våra tre pojkar har bara den äldsta bil, liksom hans barn, men inte de två yngre. Arvsanlag?

Böcker är svårare att bedöma. Som barn och ung var jag en storslukare av böcker. Sedan jag läst ”allt” på barnavdelningen i Pernå bibliotek fick jag i förtid lov att låna på vuxensidan. Det blev deckare av alla de slag, men också faktaböcker om särskilt historia och geografi. Och pappa prenumererade på Det Bästa, som jag ivrigt läste.

Jag minns inte riktigt i vilken mån jag läste böcker som ung vuxen, men då jag sedan började jobba med sådant som krävde mycket läsning av dagsaktuellt faktamaterial – på HBL:s ledarredaktion, som riksdagsgruppens generalsekretarare och nu som kommunalpolitiker med oändliga möteshandlingar – har det skam att säga tyvärr inte blivit riktigt tid och ork över för skönlitteratur. Som ung förälder kunde jag förstås bl.a. Alfons Åberg utantill, men det räknas väl inte riktigt…

Kanske det som såg ut som mitt ointresse för böcker smittade av sig på pojkarna, men mer skyller jag nog på tv och diverse datorspel som hos yngre generationer tagit över bokens roll. Men ont samvete har jag.

Som ett led i vår hobby Vincent van Gogh har vi gjort misstaget att fylla ett rum med över 2000 böcker om honom. Jag har bläddrat igenom de flesta, men läst bara ett litet urval. Men så är ju många på språk jag inte behärskar. En har jag ändå läst på holländska, men så var den tunn, kategoriserad som lättläst och en biografi med välkända fakta…

Jag har utrett intresset på antikvariat för att kunna avyttra samlingen, men fått back. Så på tal om arv, tycker jag synd om våra arvingar.

(Först publicerad som kolumn i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid Nr 6 oktober 2026)