Då man ska bilda regering i Danmark inleds processen med en så kallad drottningrunda. I tur och ordning besöker partiledarna monarken och ”pekar på” vem de vill att ska bilda regering. Sedan är det drottningens inte alltför komplicerade uppgift att kalkylera fram vilken kandidat som har en majoritet i folketinget bakom sig.

Hos oss behövs varken drottning eller president för att klara den räkneoperationen. Partierna, eller närmare bestämt riksdagsgrupperna, sköter det helt själva.

Efter årets riksdagsval enades gruppledarna, många beledsagade av sina respektive partiledare och biträdda av sina gruppers generalsekreterare (i vårt fall mig), om att ”peka ut” det största riksdagspartiets ledare Jyrki Katainen. Till dess att motsatsen konstatera är det han som har uppdraget, genom konsensus.

I morgon, tisdag, är det dags igen. Eftersom Katainen misslyckades med att bilda regering på den bas han hade prioriterat högst, ges gruppledarna en chans att byta ut honom. Men de kan också bekräfta ett fortsatt uppdrag för honom.

Det är möjligt att konsensus också nu uppstår om att ge Katainen en chans till. Men det är också möjligt att visa partier ”pekar på” någon annan, gissningsvis SDP-ledaren Jutta Urpilainen. Om bara SDP självt, biträtt av VF, gör det och de övriga håller fast vid Katainen är saken klar. Det en gång så mäktiga vänsterblocket i riksdagen har ju nu bara 42 + 14 = 56 mandat.

Men det är förstås möjligt att sannfinnarna gör vänstern sällskap, och i så fall skulle Urpilainen ha 42 + 14 + 39 = 95 riksdagsmandat bakom sig.

Å andra sidan kan Katainen räkna med åtminstone Saml:s 44 plus SFP:s/Svenska riksdagsgruppens 10 plus Kristdemokraternas 6 = 60 mandat. Det är förstås lite fler än 56, men färre än 95. Om även Centern, såsom det nu ser ut, röstar för Katainen blir också det 95 mandat.

Avgörande blir i så fall vem De gröna ”pekar på”. Och om de så att säga lägger ned sina röster, vilket nu verkar sannolikt, uppstår en delikat situation.

Absolut majoritet behövs strängt taget inte, till exempel blev ju Sauli Niinistö sista gången återvald som talman med färre än 100 röster…

Men om rösterna alltså faller jämnt? Ja, det blir en fråga som sannolikt talmannen med hjälp av författningsexpertis får lov att avgöra. Det är onödigt att spekulera på förhand.

Vem som än får uppdraget att fortsätta regeringssonderingarna, är uppdraget inte lätt. Det är farligt nära Mission Impossible.

Den gamla regeringsbasen (som har 99 mandat i den nya riksdagen) plus Kristdemokraterna skulle ge en knapp majoritet på 105. Varje enskilt parti, även det minsta, skulle utgöra tungan på vågen. Och visst vore det en regering av idel förlorare, förutom SFP som behöll sina mandat.

Nå, nu säger de gröna alltså nej till en sådan bas.

En regering bestående av hela den gamla oppositionen (101 mandat) faller å andra sidan sannolikt och förhoppningsvis på att KD vägrar gå med i en sådan rödbrun röra.

En regering med SDP, Sannfi och Centern skulle förbigå det största partiet, Saml. Det vore förresten en bas i vilken SFP:s medverkan å ena sidan vore högst nödvändig för att uppväga de mörka och antisvenska krafterna, men å andra sidan föga tacksam och måhända rentav osannolik.

Kanske man i själva verket så småningom borde ge sonderingsuppdraget till Timo Soini? Inte i hopp om att han skulle bli nästa statsminister, men för att han ska få visa sin egen omöjlighet.

Sedan han har misslyckats, borde allt rimligen vara upplagt för en återgång till de förhandlingar mellan sex partier som alldeles i onödan och av rena prestigeskäl strandade kvällen före Kristi himmelsfärdsdag.

Men i morgon är vi kanske klokare. Eller åtminstone lika förvirrade som nu, men på ett högre plan.