Få är väl de väljare som inför ett val vill höra talas om höjda skatter. Ärlighet varar dock längst, och det är därför bäst att säga som det är: för att kunna börja betala tillbaka vår statsskuld och ändå inte skära i välfärden, måste vi under nästa valperiod åtminstone tillfälligt höja skatteuttaget.
Alternativen är betydligt värre: Att skära i utgifterna, och då räcker det inte med att skära bara i partistöd eller riksdagsledamöters löner, såsom man av vissa inlägg i den populära debatten kunde tro. Nej, det skulle bli nedskärningar i det vi kallar välfärd.
Eller så akan vi förstås strunta i att avkorta den statsskuld på över 80 miljarder vi har tagit för att klara de senaste årens ekonomiska kris. Då överför vi skulden till barn och barnbarn, och löper i slutändan risken att gå Greklands väg. Det vill vi knappast.
Vi måste med alla medel främja ekonomisk tillväxt, som är det bästa sättet att smärtfritt öka även skatteintäkerna. Vi måste också ha en strikt budgetdisciplin och inte ge vallöften som kostar för mycket. Vi måste försöka förlänga arbetskarriärerna, individuellt och hänsynsfullt, för att både öka skatteintäkterna och minska utgifterna.
Men vi måste alltså också höja skatterna. Och då är mitt recept i korthet följande:
– Vi kan förstås göra som forna kollegan Staffan Bruun föreslog i Hbl: höja förvärvsinkomstskatten, alltså skatten på arbete. Ack, om alla vore lika uppoffrande som han. Inkomstskatten är dock rätt hög hos oss, och en höjning skulle för sin del bromsa den ekonomiska tillväxten.
Däremot kan den inte heller sänkas, såsom kokoomus kräver. Låt oss enas om att hålla den oförändrad, på sin höjd inflationsjusterad så att den inte de facto skärps.
– Däremot kan kapitalinkomstskatten höjas med ett par procentenheter, närmare förvärvsinkomstskattens nivå. Det ställer olika inkomstskatter mer på samma linje, och minskar motivationen att mixtra med de olika inkomstslagen. Tyvärr ger en höjd kapitalinkomstskatt dock inte måga hundra miljoner.
– Stora skatteintäkter ger bara mervärdesskatten. Vi måste höja den med en procentenhet eller två. Varje procentenhet motsvarar cirka 600 miljoner. Om vi siktar på att ta in en miljard mer, kunde livsmedlen faktiskt undantas från en tvåprocentshöjning. Höjningen måste kanske ändå kompenseras för låginkomsttagarna, närmast med ett ytterligare höjt grundavdrag från inkomstskatten.
Jag förstår skeptikerna bland konsumenterna: allt blir lite dyrare. Lite svårare har jag att förstå att inte heller en del företag vill ha ha en höjd moms. Den gäller ju alla lika, och snedvrider alltså inte konkurrensen. Man skulle väl tycka att en momshöjning bromsar konsumtionen bara av saker och tjänser man verkligen kan undvara. Men visst finns det sådana också.
– Sedan finns det andra indirekta skatter och acciser man kan överväga att höja: på alkohol och tobak, och på miljöfarliga produkter. Men vi vet att till exempel energiskatter drabbar vissa medborgare respektive företag särskilt hårt, och måste se upp med de sociala respektive ekonomiska effekterna.
– Skatteavdragen vill jag i huvudsak bevara. De anpassar beskattningen dels till individuella skillnader, dels till angelägna samhälleliga behov. Det gäller inte minst avdraget för bostadslåneräntor och hushållsavdraget, av vilket det senare torde löna sig för samhället etersom det hejdar svart och grå ekonomi.
Här var några konkreta skattepolitiska tankar. Vad anser du? Kommentera gärna!