Vår driftiga men stundom lite beskäftiga Europa- och utrikeshandelsminister Alexander Stubb har fått lida lite oförtjänt för sitt EU-tal i Brügge den 17 november. Priset tog A-studios kolumnist Timo Harakka, som för en vecka sidan drog paralleller till nazismen.
Men visst fanns det kontroversiella element i Stubbs tal. Han efterlyste en “budgettsar” i kommissionen, med makt att “hålla medlemsstaterna på den raka och smala vägen”. Termen lär inte ha varit hans eget påhitt, utan sägs ha introducerats från holländskt håll.
Men för oss som vet vilka envåldshärskare tsarerna i tiderna var, känns termen ändå ytterst främmande. Inte skulle EU må bra av någon despot – upplyst eller inte – som ensam utövar en makt som bör utövas kollektivt, utgående från gemensamt överenskomna spelregler.
Sedan deklarerade Stubb att euron “i allt väsentligt blivit en darwinistisk valuta”, och drog till med att “Survival of the fittest prevails” (ung. de bäst rustades överlevnad triumferar).
Det var detta Timo Harakka jämförde med nazisternas läror. Det var förstås en grov och ful överdrift, men mer hovsamt kan man undra om inte den gemensamma EU-valutan är avsedd att alls ha drag av det solidaritetsprojekt EU sägs vara.
Visst, de länder som inför euron ska uppfylla vissa krav – vilket Grekland aldrig gjorde. Men sedan är väl euron inte avsedd att fungera som en mekanism som ska skilja fåren från getterna, och tvinga ut mindre väl rustade länder ur området på löpande band?
Det är nämligen så darwinismen fungerar, tillämpad på detta fall.
Kontroversiell var också Stubbs tanke på att kombinera funktionerna som EU-kommissionens ordförande, Europeiska rådets (EU-toppmötenas) president och euroområdets toppmötesordförande i en och samma person, genom att välja denna person till alla tre poster. (Posterna innehas ju nu av José Manuel Barroso, Herman van Rompuy respektive Jean-Claude Juncker.)
Stubbs modell skulle onekligen ge Europa det enda telefonnummer som Henry Kissinger i tiderna efterlyste, men skulle blanda ihop ministerrådets och kommissionens funktioner och dessutom a priori förutsätta att bägge organen leds av någon från ett euroland. Det mångfaldiga Europa är inte betjänt av en sådan superpresident.
Priset i märklighet tog dock inte Stubb, utan kristdemokraternas MEP och presidentkandidat Sari Essayah, som förvrängde Stubbs tankar om de AAA-rankade euroländernas ledande roll och konkretiserade det till ett förslag om extra mandat i Europaparlamentet för dessa rikaste EU-länder.
Man kan förstå att Essayah gärna skulle trygga sitt och KD:s senast bara tack vare valförbund med sannfinnarna erövrade mandat i nästa EU-val genom att utöka antalet finländska mandat, men hennes sjuka tanke skulle ju innebära inget mindre än en återgång till en rösträtt baserad på inkomst och förmögenhet.
Ett sådant system hör historien till, inte moderna civiliserade samhällen.
(Först publicerad i Hufvudstadsbladet 28.11.2011)