Min studentklass av årgång 1971 i Lovisa svenska samlyceum, som skolan hette då, kunde ha firat sitt 50-årsjubileum denna vår. Kunde ha firat, men coronaepidemin satte stopp.

Jag vill minnas att jag själv var engagerad i 10- och 20-årsjubileerna. Jag har kvar en adresslista från 1981 över studentkamraterna, som uppdaterades tio år senare. Sedan tog, om jag minns rätt, det äkta paret bland oss helt över arrangemangen, då de var fortsatt bosatta i Lovisa. Vi träffades nog till 30- och 40-årsjubileerna, men alltså inte i år.

Nå, än har vi inte gett upp hoppet om en träff i höst om coronaläget fortsätter att förbättras. De flesta av våra lärare är tyvärr borta, men någon finns kvar. Våra egna led har glesnat något, men inte särskilt mycket. Vi är ju trots allt bara 70 minus, som man säger nuförtiden.

Pensionärer är vi säkert alla, men pigga och aktiva sådana. Därför var det en besvikelse för mig då en av mina studentkamrater i våras sände en mejl till mig under rubriken ”Dags att gå i pension?”.

I mejlen motiverade hen (som må förbli anonym) varför jag inte borde ställa upp i kommunalvalet bl.a. så här ”Tyvärr finns det alltför många “gamyler” i politiken (Biden ett primärt exempel) när samhället står inför potentiellt dramatiska beteendeförändringar som inte ens fanns på idéstadiet då den nuvarande gamylgenerationen föddes.”

Efter att kritiskt ha filosoferat över den västliga demokratins förfall drog min klasskamrat slutsatsen: ”Visserligen kan det vara bra med en eller två gråhåriga (gumma eller gubbe) som rådgivare/mentorer till den nya generationen, men när man går in i den sista 20-25 %-perioden av livet så är det dags att dra sig tillbaka och bli en eventuellt aktiv åskådare?”

Jag blev så sårad att jag aldrig svarade, förrän nu. Jag vet att hen menade väl, med detta är ju regelrätt åldersrasism. Enligt den logiken skulle alltså den fjärdedel av befolkningen som fyllt 65 (själv är jag 68) inte få ha företrädare bland beslutsfattarna ur sin egen åldersgrupp.

Vem känner bäst till seniorers behov om inte andra seniorer? Servicen för oss är ju en av kommunernas främsta uppgifter, och förblir det åtminstone i Helsingfors där jag verkar, då huvudstaden även efter vårdreformen är stor nog att själv ta hand om sin social-och hälsovård.

För att inte tala om att vi seniorer vill påverka allt annat också, dagvård och skola för våra barnbarn, trafik och planering, kulturutbud …

Lyckligtvis delade 1674 helsingforsare inte min klasskamrats syn. Jag blev återvald, med god marginal, och har mandat tills jag – ve och fasa – fyllt 72, vår presidents ålder. Men jag borde ställa upp för en period till innan jag uppnår SFP:s sittande Europaparlamentarikers nuvarande ålder …

Jag har ändå förlåtit studentkamraten och ser fram emot en 50-årsträff i höst!

(Först publicerad som kolumn i Lovisatidningen Nya Östis i juni 2021)