Den riksdag vi nu väljer kommer också att ha betydelse för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Ändå diskuteras den också denna gång alltför sparsamt i valrörelsen. Låt mig försöka sätta lite fart på debatten.
Först EU. Långt över hälften av den lagstiftning riksdagen tar ställning till härstammar från EU. Det handlar oftast inte alls om regelrätt utrikes- eller säkerhetspolitik, utan om – tja, allt mellan himmel och jord.
Jag vet det så väl, eftersom jag som gen.sekr. för Svenska riksdagsgruppen har det hart när omöjliga uppdraget att två gånger i veckan bereda Stora utskottets möten för våra medlemmar Håkan Nordman och Elisabeth Nauclér, men också för våra andra ledamöter. Andra ledamöter eftersom säkert 90 procent av Stora utskottets EU-relaterade ärenden i själva verket sänds till respektive specialutskott för utlåtande. De handlar ju om lantbrukspolitik, finanspolitik, socialpolitik, kultur, kommunikationer – ja , allt man kan tänka sig.
I det avseendet är EU-politik bara till en liten del utrikespolitik, och för det mesta en förlängning av inrikespolitiken. Däremot är EU-politiken i den betydelsen utrikespolitik att den handlar om vilket inflytande Finland har.
På allmänna ministerrådets möten representeras Finland inte längre av utrikesministern, utan av Europaminister Astrid Thors, så EU-politiken har legat i goda händer. Finland ska vara aktivt i EU för att trygga sina påverkningsmöljigheter!

Men inte bara i EU, utan också både bilateralt och globalt. Goda relationer till alla länder – lite nedkylda dock till totalitära diktaturer som Nordkorea, Vitryssland, Zimbabwe et cetera – bör vara ledstjärnan. Med särskild tonvikt på alla grannländer, förstås. Finland siktar ju snart på ”den nordiska platsen” i FN:s säkerhetsråd, och den vore en god plattform för ett större globalt engagemang.
Biståndspolitiken är en central del av utrikespolitiken. Finland måste äntligen under nästa valperiod nå upp till det av FN för länge sedan rekommenderade målet 0,7 procent av BNP. Här finns inget rum för kompromisser med sannfinnarna… men däremot behov av att kvantiteten kombineras med kvalitet.
Klimatpolitiken är en ny dimension. EU måste föregå med gott exempel, men förmå både uländer och inte minst de stater som är stadda i stark ekonomisk utveckling (Kina, Indien, Latinamerika o.s.v.) att bära sin andel av ansvaret.
Uländerna bör vi hjälpa att göra det, medan vi bör kräva att Kina & Co själva bär sitt ansvar, i stället för att som nu konkurrera med oss på en global marknad som snedvrids av deras totala avsaknad av hänsyn till miljön – och i många fall till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Krishantering är ett annat centralt element. Då det gäller fredsbevarande och krishantering hör Finland till stormakterna, och så bör det förbli. Afghanistan är ändå ett besvärligt gränsfall då det i praktiken handlar om ett regelrätt (eller snarare regelvidrigt) inbördeskrig. Finland och hela det internationella samfundet gör klokt i att så snabbt som möjligt övergå från militär till civil krishantering i detta krigshärjade land.
Konfliktlösning är ett tredje element, nära sammanknippat med både bistånd och krishantering. Namn som Martti Ahtisaari och Elisabeth Rehn förpliktar.
Och så respekten för demokrati och mänskliga rättigheter, som bör genomsyra ALL utrikespolitik, både bi- och multilateral.

På en valdebatt på Gamla studenthuset i förra veckan fick jag och de andra paneldeltagarna (bl.a. Erkki Tuomioja, Paula Lehtomäki, Anni Sinnemäki och Paavo Arhinmäki) besvara frågan vad som är allra viktigast för vår säkerhet: bistånd, krishantering eller militärt försvar? Alla utom sannfinnen svarade biståndet, vilket också visade sig motsvara folkets yttring i någon gallup.
Men lyckligtvis kom jag åt att tillägga att de tre bildar en logisk helhet: bistånd är på lång sikt viktigast för att minska klyftor och konflikter i världen, men ibland behövs krishantering som ett komplement, och för att vi ska kunna delta i den krävs en trovärdig militär försvarsmakt. Förutom att försvaret också är vår livförsäkring, förstås.

Därmed är vi inne på den försvarspolitiska biten av säkerhetspolitiken. Allmän värnplikt bör förbli basen, vi behöver inte skjutglada och -galna yrkessoldater som rekryteras på andra än demokratiska grunder.
För att klara av de kraftigt stigande materielkostnaderna behövs nordiskt samarbete både med anskaffningar och i form av en arbetsfördelning i luften och till havs. Och kompabilitet med andra EU-länders försvar, av vilka de flesta bygger sitt på Nato.
Vad Natomedlemskap beträffar hör jag inte till de aktiva förespråkarna. Vårt behov är starkt ifrågasatt, och det finns också nackdelar med att hamna under ett kärnvapenparaply.
Men jag stänger inte dörren för gott. Kanske vi en dag tillsammans med Sverige och förhoppningsvis också Österrike är redo att gå med. Men det förutsätter en exakt uppfattning om för- och nackdelar, om kostnaderna och om de säkerhetspolitiska konsekvenserna.
Och så förutsätter det en folkomröstning, precis som inför EU-medlemskapet.

Det skulle förstås finnas hur mycket som helst att skriva om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken, men detta har redan blivit långt. Jag vågar hoppas på debatt!