Väljer att ta fasta på en av de tre valrelaterade debatter jag deltog i i dag.

På eftermiddagen deltog jag å tjänstens vägnar i en seminariepanel inför församlade tjänstemän i Kommunhuset, med långtidsarbetslöshet och arbetskraftsförvaltningen som tema.

Egentligen var debatten avsedd för partiledarna, men bara en sådan deltog och två andra som hade anmält sig, bland dem Katainen, ersattes i sista minuten av andra. Men så var det heller ingen direkt tv-sändning…

Själv betonade jag bland annat att det är lite vilseledande att tala bara om behovet av att ”förlänga” arbetskarriärerna. Termen associerar lätt bara till en tidigare start och ett senarelagt slut – det senare i fom av högre faktisk pensioneringsålder, inte pensionsålder som sådan.

Lika viktigt är att ”förlänga” karriärerna s.a.s. i mitten, d.v.s. att arbetslösa eller undersysselsatta, handikappade och rehabiliterade kan få göra en större arbetsinsats. Men det förutsätter en effektiverad, individuell arbetsförmedling och flexibilitet i arbetslivet med bättre möjligheter till deltid för dem som inte kan eller orkar jobba fulltid.

Jag tror inte att vi bör eliminera ”flitfällor” med hjälp av ett försämrat arbetslöshetsskydd, eftersom arbetslöshet i de allra flesta fall inte är självförvållad och de arbetslösa redan nu har svårt att klara sitt och sina familjers uppehälle. Däremot bör det alltid löna sig att arbeta så att inkomsten stiger för varje, även liten arbetsinsats – utan att man går miste om sin grundtrygghet.  Samhället vinner ändå, i form av ökade skattintäkter.

Jag hoppades också på en attitydförändring så att fysiska och psykiska sjukdomar inte betraktas så olika. Om man bryter benet är det självklart att återvända till jobbet då skadan har läkts. Men om man lidit av depression finns det alltid arbeskamrater och chefer som misstror en avslutad rehabilitering. Varför?

 P.S. Eftersom jag hade hoppat in i sista minuten hann jag inte liksom de andra panelisterna på förhand få arrangörernas frågor som skulle besvaras. Men jag tror att jag lyckades svänga nödvändigheten till en dygd: erfarenheten som ledarskribent som varje dag ställdes inför ett nytt ämne att kommentera har lärt mig att kunna ta ställning även på stubinen. Det kan vara till fördel också för en politiker.