Efter sex år som ordförande för Helsingfors stads tvåspråkighetskommtté och sedan drygt två år för stadens nationalspråksnämnd gjorde jag i stadsfullmäktigedebatten om nämndens årsrapport några reflexioner och observationer, som jag gärna vill dela här.

För det första är Helsingfors vårt tvåspråkiga lands tvåspråkiga huvudstad, och bör också för denna tvåspråkighets del vara en förebild för andra kommuner. Grundlagen och språklagstiftningen förpliktar, men dessutom förpliktar ställningen som huvudstad.

För det andra har Helsingfors av landets alla kommuner den klart största svenskspråkiga befolkningen, cirka 37000. Också det förpliktar. Den relativa andelen motsvarar andelen i hel landet.

För det tredje: Trots att antalet och andelen invånare som talar andra, främmande språk redan klart överstiger de svenspråkigas antal och andel, har svenskan förblivit stadens klart näststörsta språk. De som talar andra språk talar ju inte ett och samma språk, utan över hundra.

För det fjärde ansåg först tvåspråkighetskommittén och sedan nationalspråksnämnden det som sin hederssak att inte vara exkluderande, utan också främja flerspråkighet. Språk utesluter aldrig varandra, utan tvärtom. I själva verket öppnar stadens traditionella tvåspråkighet dörrarna också för andra språk och kulturer.

Och för det femte vill jag på basis av åtta års erfarenhet vittna om att det i stadens förvaltning inte finns någon negativ inställning till två- eller flerspråkighet. Bristerna – och sådana finns – beror på andra faktorer, av vilka de största är bristen på språkkunnig personal, de uppenbara bristerna i tekniska system såsom Apotti och Sarastia – och mänsklig ”glömska”.

Det återstår alltså mycket att göra, nu då jag har avslutat ett kapitel i min kommunalpolitiska insats.

(Först publicerad i HBL 18.9.2025)