I dag vill jag skriva om historielöshet. Den helt konkreta lilla anledningen är intervjun i dagens Hbl (sidan 6) med duktiga innovatorn Jyri Engeström. Jag råkar känna till honom, och letade förgäves i artikeln och faktarutan efter det jag visste: att han är son till Yrjö Engeström, och sonson till Georg Engeström.

Det är kanske inte ”in” med sådant personskvaller längre, och kanske Jyri själv inte ville att hans släktrötter skulle belysas. Men i det här fallet är de extra intressanta. Fadern Yrjö var de s.k. taistoiternas mesta utbildningspolitiska ideolog på 70-talet, men alltid mer akademisk än praktisk-politisk. Han doktorerade, och har sedan varit professor i pedagogik i både USA och Helsingfors.

Farfadern, konstnären Georg (ursprungligen Jurij, han var trespråkig med finska, svenska och ryska som modersmål) hade en alldeles speciell anknytning just till Hbl. Han var Nya Pressens legendariska karikatyrtecknare under pseudonymen GEM i många år och då NP lades ned övergick han till att teckna ledarteckningar i Hbl, som parhäst till den lika legendariska PON, P-O. Nyström – vars dotter Stina Ericsson har fortsatt faderns livsverk som illustratör av Dagboksverserna…

GEM, som dog för bara något år sedan, tecknade hundratals teckningar också till mina ledare, de där utstuderade porträtten som äldre Hbl-läsare säkert minns – i motsats till PON:s ”slarvigt eleganta” stil där några pennstreck räckte. Jag sammanställde någon gång på 80-talet en stor utställning av GEM:s teckningar på Amos Andersons konstmuseum, och redigerade en utställningskatalog.

Nå, kanske det är bara jag som är gammalmodig, och gärna hade sett en hänvisning till far och farfar i dagens artikel.

Ett annat litet exempel, också med anknytning till Hbl: Nokias forne vd, bergsrådet Björn ”Nalle” Westerlund dog under mina sista veckor på Hbl våren 2009. Då jag såg notisen på FNB-katalogen gick jag direkt till centralredaktionen för att försäkra mig om att det fanns beredskap till en ordentlig dödsruna. Det handlade ändå om en av vårt lands mest legendariska industriledare.

Nalle Westerlund är död, sa jag. Vem är det, undrade två kolleger som inte hörde till de allra yngsta, en av dem ekonomireporter. Inga namn, för jag vill ju inte bråka med enskilda personer, men vad återspeglar denna okunskap? Jo, historielöshet.

—

Historielöshet av betydligt allvarligare slag stötte vi på då ”märkesåret” 1808-09 härom året uppmärksammades, 200 år efteråt. Det fanns de, med dåvarande statssekreteraren Risto Volanen i spetsen, som ville utlysa året 1809 till ett slags år noll i vår historia: det år då ”nationen föddes” och då grunden lades för den självständiga republiken drygt 100 år senare.

O, heliga – historielöshet! Som om ”nationen” inte alls hade existerat före 1809! Lade Mikael Agricola, Pernåpojke som jag, kantänka grunden för det finska skriftspråket och för reformationen i Finland först i början av 1800-talet? Nej, utan på 1500-talet, under ”den svenska tiden” eller som den lite vilseledande heter på finska Ruotsin vallan aikana, på den svenska ”maktens” tid. (Vilseledande eftersom vi var en jämställd del av det svenska riket, inte ett lydrike.)

Grundades Kungliga Akademien i Åbo först på 1800-talet, och inte 1640, för att sedan flytta till Helsingfors 1828?

Fick vi vår lagstiftning först på 1800-talet, och inte så att tsaren accepterade att svensk lag från 1700-talet med rötter i medeltiden alltjämt gällde i Finland?

Nej, grunden för nationen lades nog under seklerna som en del av Sverige. Sedan skapade autonomin under den ryska tiden förutsättningar att vidareutveckla de egna institutionerna i riktning mot det som kännetecknar en självständigt stat.

Utan den grund som lades före 1809 hade Finland aldrig fått autonomi då, utan sugits upp i det ryska riket.

Men hur skulle dagens unga kunna veta bättre? De läser ju inte längre vår historia före 1809 som obligatorisk i skolan.

En historielös nation, eller en nation med bara 200 år av historia bakom sig, är en identitetsfattig nation utan sund självtillit.