På en punkt är det lätt för mig att hålla med HBL:s ledare i söndags (16.8): kontrollavgiften för dem som försöker resa med HRT utan biljett  bör inte höjas från de 100 euro den höjdes till 2024. Då handlade det om en indexjustering från de 80 euro den hade varit i många år.

Man kan, som HBL, jämföra med felparkeringsavgiften. Eller helt enkelt konstatera att en höjning till 130 euro knappast skulle ge önskad, avskräckande effekt, eftersom majoriteten ändå inte betalar avgiften, som går till högst osäker utmätning.

Till saken hör att det inte är HRT som fattar beslutet om avgiften, utan kommunikationsministeriet. HRT gör bara ett förslag. Att HRT-styrelsen nu har frågat medlemskommunerna vad de anser om en höjning till 130 euro baserar sig på lagens matematik, enligt vilken avgiften får vara högst 40 gånger den vanligaste engångsbiljettens pris. Min bedömning är att en sådan maximihöjning inte kommer att förordas av en majoritet av HRT:s styrelse.

HBL efterlyser lägre biljettpriser, och vem skulle inte göra det? Problemet är bara att kostnaderna måste täckas, med biljettintäkterna eller skattevägen, via kommunandelarna. Enligt HRT:s grundstadga borde proportionerna vara 50-50. Alltsedan coronaepidemin har biljettintäkterna ändå stått för bara drygt 40 procent.

Man kan förstås alltid göra som Tallinn, som erbjuder sina invånare kostnadsfria resor, och betalar skattevägen i stället. Motivet där var dock inte alls så ädelt som HBL låter förstå, utan ytterst krasst. För att stävja den stora utflyttningen till grannkommunerna införde staden gratisresor för sina egna invånare, inte grannkommunernas.

Den största orsaken till att ekvationen i HRT-regionen inte vill gå ihop är den världsunika regeln att investeringarna i kollektivtrafikens infrastruktur ska bekostas genom biljettpriserna. I andra stadsregioner i landet, Norden, Europa och veterligen hela världen bekostas de helt och hållet skattevägen, av kommuner, regioner och/eller stater.

Om investeringar i metro-, spårvagns- och tågbanor, broar, tunnlar etc. beslutar inte HRT, utan respektive kommun. Om anskaffningar av fordon beslutar inte heller HRT, utan Helsingfors stads trafikverk (metron), Huvudstadsregionens stadstrafik (lokaltågen), VR och bussbolagen. Det rätta ordet är alltså inte, som det står i HBL:s ledare, att HRT står inför dyra investeringar, utan att HRT ställs inför dem. Räkningen betalas av HRT, närmare bestämt passagerarna.

På den offentliga föredragningslistan för HRT:s styrelsemöte 18.8 finns delårsbokslutet för det andra kvartalet i år, med prognos för hela året: Totalkostnaderna för trafiken närmar sig en miljard, och intäkterna från biljetter och kommuner likaså. Men här kommer det mest intressanta:

Passagerarmängden förutspås uppgå till 399 miljoner påstigningar på årsnivå, och biljettintäkterna till 409 miljoner euro. Det är enkel matematik att en påstigning därmed kostar passagerarna i medeltal bara lite över en euro, med ett fordonsbyte lite över två. Här inräknas förstås alla olika biljettyper och rabatter.

– Är det ett orimligt pris?

(Först publicerad i HBL 18.8)