Det fanns inga goda alternativ då HRT-styrelsen i förra veckan fastslog biljettpriserna i regiontrafiken för nästa år. I själva verkat var ekvationen omöjlig att hyfsa, för att inte tala om att lösa, på ett vettigt sätt.
Orsakerna till HRT:s ansträngda ekonomi är flera. Coronan sätter alltjämt sina spår i passagerarsiffrorna (som värst minus 40 procent!). Och om inte annat så genom en kvardröjande benägenhet att jobba på distans. Den kan delvis bli bestående.
Sedan har vi de ökade energikostnaderna, p.g.a. Rysslands angrepp mot Ukraina och dess följder. Olje- och elprisstegringen överstiger den allmänna inflationen.
Men vi har också en helt ”hemgjord” orsak. Investeringarna i infrastruktur för kollektivtrafiken har skenat iväg – och i enlighet med en unik finansieringsmodell är det HRT som ska betala dem, utan att ha kunnat påverka investeringstakten. Det är medlemskommunerna som bestämmer om den.
Samma kommuner förutsätter sedan att vi ska hålla fast vid den gyllene 50/50-regeln, alltså att utgifterna till hälften ska täckas med biljettintäkter och till hälften genom subventioner. Utan regeringens coronastöd under de två senaste åren hade subventionsgraden som mest uppgått till 60 procent, nu blev den 55. Men biljettintäkternas andel stannade alltså vid 40 procent.
Finansieringsmodellen för infrainvesteringarna är från tiden före västmetron, de snabbspårvägar som byggs, Kronbroarna och andra jättesatsningar. Den är nu ohållbar, och måste ses över. Jag har särskilt drivit denna sak i HRT-styrelsen.
Ett betydande kostnadstryck uppstår också då upp till var tionde passagerare reser utan biljett. Det betyder att nio av tio betalar tio procent mer än om alla skulle betala. HRT har än en gång som en preventiv åtgärd föreslagit att kontrollavgiften höjs från 80 euro till 100, vilket skulle bevara det realvärde den hade då den senast höjdes 2007. Men det är kommunikationsministeriet som fattar beslutet.
Vi är alltså tyvärr så illa tvungna att höja biljettpriserna, även med risk för att också det påverkar passagerarmängderna negativt. Risken för en ond cirkel finns alltid.
Ironiskt nog begränsar sig de goda nyheterna till det som kunde räddas: Passagerare med barnvagn får alltjämt resa gratis, vilket är både ekonomiskt och socialt väl motiverat. Likaså får skolklasser som gör utfärder under skoltid resa utan biljett – nästa år på HRT:s bekostnad, i fortsättningen förhoppningsvis på kommunernas.
Och så blev det uppskov med reformen att förutsätta heltidsstudier av dem som beviljas studierabatt. Lyftande av studiestöd är inte ett saliggörande kriterium, man måste också beakta dem som studerar med t.ex. rehabiliteringsstöd eller på sjukdagpeng – liksom de utländska utbytesstuderande som inte lyfter studiestöd.
I övrigt är det idel dåliga nyheter. Rabatten för studerande och för 70+ sjunker från 45 procent till 40. Tyvärr var detta inte heller läge att införa gratisresor för dem som rör sig med rollatorer – också om de nog i de blå bussarna där det är svårt att ta sig till biljettautomaten framme vid chauffören slipper att pådyvlas kontrollavgift.
Och framför allt höjs biljettpriserna med upp till åtta procent, alltså med inflationstakten. Att det inte blev en ännu högre förhöjning kan vi tacka regeringen för, som befriar persontrafiken från moms under fyra månader. Den lindringen har HRT slagit ut över hela året, så att det motsvarar drygt tre procent på denna årsnivå.
Vi höjde inte priserna i den yttre periferin, utan sänkte tvärtom dem, i hopp om att allt fler ska välja tåget eller bussen framför bilen. Spåra eller metro har de ju inte.
Som styrelsemedlem i HRT bär jag naturligtvis fullt ansvar också för de dåliga nyheterna, också om jag aktivt medverkade till de få goda, inte minst de barnvagnsförseddas och skolklassernas fortsatta gratisresande.
Men minns också den stora bilden av skyldiga: det virus som drabbat hela världen, de jättelika investeringarna i ny infrastruktur – och Vladimir Putin.
BJÖRN MÅNSSON
medlem i HRT:s styrelse
(Först publicerad i HBL 7.11.2022)