En av mina finsk- eller snarare ganska tvåspråkiga Facebook-vänner ville veta hur man ska göra för att bli finlandssvensk. Jag förstår att frågan inte var ställd på fullt allvar, utan med glimten i ögat, men väljer ändå att reflektera över temat.

Radio Extrem, den finlandssvenska ungdomskanalen, ”värvade” ju nyligen i en skämtsam kampanj nya finlandssvenskar genom att självironiskt lova en del privilegier, här direkt kopierade från webbsidan Hurriksi.fi:

– Aldrig mera tvångssvenska
– Ett bättre och lyckligare liv
– Ett garanterat regeringsparti
– Fonder som trugar pengar på dig
– En tunnare morgontidning som ger dig tid till annat
– Vårt land på originalspråket
– Dubbel nytta av gatuskyltarna i tvåspråkiga kommuner

Hoppas att ingen tolkade löftena alltför bokstavligt…

Själv tror jag inte riktigt på att en finskspråkig kan bli en ”finlandssvensk” – eller en rätt tvåspråkig finlandssvensk som jag en ”finne”, för den delen. Åtminstone förblir jag nog till min kulturidentitet finlandssvensk så länge jag lever, hur mycket jag än skulle försöka bli en sann finne (inte att förväxla med ett visst partinamn…).

Jag tror blint på de pedagoger och språkforskare som rekommenderar att en förälder bör tala sitt modersmål med sina barn, för att ge barnet ett korrekt, kulturförankrat, språkligt föredöme. Och just den rekommendationen återspeglar enligt mitt sätt att se vad det handlar om.

Modersmålet förblir de innersta känslornas språk.

Däremot finns det många exempel på människor som har bytt språk, dock inte modersmål. Och många exempel på människor som har blivit så tvåspråkiga att de nästan lika väl identifierar sig med båda språkgrupperna. Nästan, skriver jag, eftersom jag inte tror på ett totalt identitetsbyte.

I SFP-kretsen kommer jag osökt att tänka på två Päivi: partiets tidigare vice ordförande Päivi Hirsikangas, som tyvärr gick bort för ett par år sedan, och Päivi Storgård, aktuell som initiativtagare till motdemonstrationen mot finskhetsarna vid riksdagshuset i torsdags.

Men också Päivi S. talar, som sig bör, finska med sina barn.

—

Flyktingar och invandrare – nyfinländare – är sedan ett intressant kapitel för sig. I vårt tvåspråkiga land ställs de ju inför valet mellan att lära sig finska eller svenska som sitt första finländska språk. De flesta väljer finska, men de som av en slump ”hamnar” på en mycket svensk ort väljer ofta svenska. Eller så finner de helt enkelt att ett indoeuropeiskt, med bl.a. engelskan besläktat germanskt språk är lättare att lära sig än ett finsk-ugriskt.

Vi har bland SFP:s kandidater flera nyfinländare som har gjort detta val: bosniern Emina Arnautovic i Närpes, kurden Midiya Zahir Hatam i Ekenäs, Raseborg, somalierna Ahmed Hassan och Arsche Said i Helsingfors, indiern Tino Singh i Helsingfors och ryssarna Elena Drobych i Helsingfors och Ilya Spiegel från Helsingfors men kandidat i Nyland. Och så Janina Mackiewicz i Helsingfors, som själv beskriver sin bakgrund så här: ”Jag är uppvuxen i en finskspråkig familj med en polsk far och har gått i svenskspråkig skola.”

De har valt svenskan i Finland. Hurra för nyhurrarna!