Råkade ni höra intervjun med min gamle gode vän, landsbygds- och lokalsamhällesaktivisten Peter Backa i måndags i Aktuellt 17 i Radio Vega? Utgångspunkten var att närdemokratin lätt hamnar i kläm under den ångvält som heter kommunreform.

Ju större kommuner, som blir snarare regionala än lokala enheter, desto större blir behovet av närdemokrati på lägre nivå än den kommunala, var Backas tes. Eller som en annan god vän uttryckte det i en Facebookdialog: om kommunerna snart börjar bli stora som de forna länen, måste vi väl återupprätta socknarna …

Backa vill för sin del ta fasta på redan existerande byaföreningar snarare än att börja bygga upp något helt nytt. Respektive stadsdelsföreningar, vill jag som lite mer urban tillägga. Och där sådana inte finns, borde de grundas, vill jag också tillägga. För de finns långtifrån överallt.

 

Så här långt var det kanske inte något helt nytt Peter Backa framförde. Men sedan följde något som åtminstone för mig var lite av en aha-upplevelse.

På basis av sina jämförelser mellan Finland och USA formulerade han en paradox:

I USA råder en individualistisk ideologi, som på lokalplanet har tvingat fram ett kollektivistiskt tänkande. Familjen, kyrkan, lokalsamfundet måste ta hand om det som det individualistiska – och minimalistiska, vill jag tillägga – samhället missar.

Hos oss i Finland och hela Norden har vi en mer kollektivistisk överbyggnad, som betonar välfärdssamhällets ansvar. I gengäld har det resulterat i individualistiska individer, som inte tar ansvar för varandra. Vi har förlorat den kollektiva känslan, som förr i världen lokalt tog sig uttryck i talkoanda och grannhjälp.

 

Så långt Peter Backa. Egentligen finns det inte så mycket att tillägga till hans träffsäkra analys. Utom att det förstås skulle gälla att lära av paradoxen, och försöka placera kyrkan mitt i byn (respektive stadsdelen …)! Alltså att hitta en syntes, att kombinera fördelarna med de olika tänkesätten.

Att nog hålla fast vid den nordiska välfärdsmodellen, där samhället tar ett övergripande ansvar, men att komplettera det med ett större gemensamt ansvar på lägre nivåer i samhället: i familjen, släkten, grannskapet, kyrkan, föreningarna, byn, stadsdelen, ja i delarna av de nya storkommunerna.

Och man behöver inte alltid gå över ån efter vatten. Där det inte finns bya- eller stadsdelsföreningar, finns det alltid idrottsföreningar, församlingar, marthor, ungdomsföreningar, 4 h-klubbar, partiers och fackföreningars lokalavdelningar, Lions/Rotary/Zonta/Soroptimister och andra gillen, ja organisationer och lösare sammanslutningar av alla de slag.

Nyckelordet i sammanhanget är alltså den tredje sektorn, som borde få all uppmuntran och allt stöd den kan få, också i form av skattelättnader.

På det sättet skapar vi förutsättningar för att, som Peter Backa uttryckte det i radiointervjun: ta mer hand om varandra.

(Först publicerad i Hbl 30.10.2011)