I dag glömmer vi alla ordlekar, allt raljerande, all skämtsamhet. Jag vill skriva om jordbävnings- och tsunamikatastrofen i Japan, som dessutom blev en påminnelse om kärnkraftens sårbarhet och risker.

Jordbävningar och tsunamiflodvågor är som känt inget som människan förorsakar – eller kan förhindra. Det är naturen som påminner om sin nyckfullhet. Det enda vi kan göra är att försöka vara förberedda på det värsta. Det är man lyckligtvis i Japan, bättre än någon annanstans i världen.

Det finns visserligen teorier om att pumpandet av olja och gas ur jordens inre kan påverka stabiliteten i jordskorpan, men knappast finns det denna gång ett samband.

Trots all beredskap i Japan, byggd på bittra erfarenheter, är detta en katastrof av gigantiska mått.

Tusentals, kanske tiotusentals människoliv har gått förlorade, och vart och ett av dem är en omätbar förlust. Förlusten av ett barn, en far, en mor, en äldre släkting, en arbetskamrat, en granne kan aldrig ersättas.

Och det är ingen tröst då hela familjer har utplånats, även om ingen då sörjer sitt eget barn eller sin egen förälder – alltid finns det en släkting, en vän, en bekant som gör det.

Katastrofen är också av ekonomisk art. Miljarder och åter miljarder har gått förlorade. Förvisso drabbar det inte något av världens fattiga länder, men även i en ekonomi av Japans mått är skadan gigantisk.

Ironiskt nog kommer Japans BNP att få ett tillskott, eftersom även reparationer och ersättning av förstörd egendom räknas som produktion. Det är en inbyggd brist i BNP-begreppet.

BNP-tillskottet betalas konkret av internationella försäkrings- och återförsäkringsbolag, vars aktiekurser redan har sjunkit. Det finns helt säkert återförsäkringar också i finländska bolag.

Och detta är bara en av effekterna på världsekonomin. I det avsendet kan katastrofen väl jämföras med terrordådet mot WTC i New York, då flygtrafiken lamslogs för en lång tid och resurser måste satsas på ”kriget” mot terrorism i stället för på mer uppbyggande samhällsverksamhet.

Men det är klart: ekonomiska värden kan alltid förr eller senare ersättas. Annat är det med förlorade människoliv.

Sedan tillkommer kärnkaftselementet. Dessbättre verkar det i skrivande stund som om de värsta farhågorna skulle ha varit obefogade: ingen härdsmälta än så länge, nedkylningen fungerar åter, de radioaktiva utsläppen har varit begränsade och de har av vinden förts ut mot havet. Explosionen skadade ”bara” byggnaden, inte reaktorns skyddskåpa.

Men visst var det nära ögat – och situationen kan när som helst åter förvärras.

Vilka blir då reaktionerna? Säkert får kärnkraftsmotståndarna vind i seglen, globalt. Till den ödesmättade raden av Three Mile Island i Harrisburg i USA och Tjernobyl i då sovjetiska Ukraina fogar de nu Fukushima.

Kärnkraftsindustrin påpekar förstås – om allt går väl – att det var bara nära ögat, att säkerhetssystemen trots allt fungerade och att det handlade om extrema omständigheter. Om man tar risken att bygga kärnkraftverk i jordbävningszoner tar man vissa risker, som man försöker förebygga.

Själv drar jag inga omedelbara konsekvenser för Finlands del. Men klart är att säkerhetsarrangemangen i japanska kärnkraftverk kommer att ses över, och väl så.

Och visst ska vi göra allt för att göra oss oberoende av riskabel kärnkraft så snabbt som möjligt – precis som vi måste sluta bränna den värdefulla och sinande råvara oljan utgör. Och i klimathänsynens namn minska på koldioxidutsläppen.

Den som har enkla lösningar på den svåra energiekvationen saknar trovärdighet.