Fick en fråga på Facebook häromdagen: vet jag varför president Halonen vill ha Turkiet med i EU? Jag har ingen anledning att spekulera kring hennes specifika motiv, men frågan inspirerade mig att skiva om temat EU:s utvidgning och gränser, trots att vi står inför ett riksdagsval, inte EU-parlamentsval. Den riksdag som nu väljs kommer troligen att få ta ställning också till nya EU-medlemsländer – om också knappast Turkiet ännu.

Först några ord om EU:s grundtanke. EU har ändå från början varit ett freds- ch brobyggarprojekt. Avsikten var att förena andra – och första! – världskrigets två motparter Frankrike och Tyskland i ett ekonomiskt samarbete eftersom ett ömsesidigt beroende skulle trygga att det aldrig skulle bli krig på nytt mellan de två.

Det hela började ju med kol- och stålunionen, de två viktigaste förutsättningarna för tung industri. Så småningom vidgades samarbetet till ett allmännare frihandelskoncept, och sedan har det anefter byggts ut till andra samhällsområden.

Varje utvidgning av gemenskapen/unionen från de ursprungliga sex medlemländerna (Frankrike, Tyskland, Italien och Beneluxländerna) har egentligen varit ett brobygge. Det gällde redan den första utvidgningen 1973 med Storbritannien, Irland och Danmark. Då slogs broar från kontinenten dels till de brittiska öarna, dels till Norden. Också Storbritannien hade hört till Tysklands motståndare i kriget, medan Danmark hade varit ockuperat av tyskarna. Försoning var alltså alltjämt ett centralt drag.

De två följande utvidgningarna, 1981 med Grekland och 1986 med Spanien och Portugal, hade ett specifikt drag: det handlade om ett slags ”premiering” för att länderna hade gjort sig av med sina diktaturer och övergått till demokrati. Ekonomiskt var särskilt Grekland inte moget – och elaka tungor säger att Grekland heller aldrig har blivit det.

Men ett brobygge var det: från demokratiska länder till ”nya demokratier”.

Den utvidgning de flesta brukar glömma skedde 1990, då Tyskland återförenades och DDR därmed blev en del av EU. Tala om freds- och brobygge, över Berlinmuren och järnridån!

Då Finland, Sverige och Österrike blev medlemmar 1995 kunde man tala om ett brobygge mellan ”Nato-Europa” (plus Irland, som av ekonomiska skäl s.a.s. hade följt britterna i fotspåren in i det dåvarande EEC) och tre neutrala stater. Efter det kalla krigets slut kunde de tre ta steget ut i den dittills utpräglat västeuropeiska sfären. Bara Schweiz höll benhårt fast vid sin neutralitet, eller om man så vill isolationism.

Den stora utvidgningen 2004 var sedan det största freds- och brobygget någonsin: mellan väst och det forna öst. Vid sidan av de tre baltiska länderna (som ju hade varit sovjetrepubliker!), Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien (som ju hade varit en jugoslavisk delrepublik, men alltid hade dragit nytta av sin närhet till både Österrike och Italien) passade EU på att ta emot också Malta och Cypern, trots att det senare landet var och förblir delat.

Brobygget mellan öst och väst kompletterades då Bulgarien och Rumänien blev medlemmar 2007.

Förlåt denna tekniska och säkert tråkiga genomgång, men jag ville påvisa den röda tråden av freds- och brobygge.

Som känt kandiderar nu dels Island, dels några f.d. jugoslaviska delrepubliker med Kroatien i spetsen och så Turkiet för EU-medlemskap. Island skulle vara en i positiv mening lätt munsbit för EU, men medlemskapet kan mycket väl falla på islänningarnas motstånd. Kroatiens medlemskap är däremot en ren tidsfråga, och resten av Balkan kommer förr eller senare att följa i spåren.

Och så återstår Turkiet, som första gången ansökte om medlemskap redan på sextiotalet, alltså långt innan ens Grekland blev medlem. Ska brobygget fortsätta, eller kommer EU:s yttre gräns emot?

Först min egen uppfattning om EU:s allmänna yttre gränser. Jag tror inte att Ryssland någonsin blir aktuellt som medlem i ett EU av nuvarande typ. Däremot kunde Moldavien, Ukraina och Vitryssland komma på fråga, bara det sistnämnda landet gör sig av med Europas sista utpräglade envåldshärskare…

Själv skulle jag inte anse det naturligt att Georgien, Armenien eller Azerbajdzjan där de ligger mellan Svarta havet och Kaspiska havet skulle höra till EU, även om de är medlemmar i Europarådet och som f.d. sovjetrepubliker i OSSE – men det är ju hela norra halvklotet.

Turkiet är ett gränsfall, bokstavligen. En liten, liten del ligger som känt i det geografiska Europa, men allra största delen i (Mindre) Asien. Men varför fick Cypern då ansluta sig? Och man kan ju alltid diskutera hur klart Island ligger i det geografiska Europa, där på gränsen mellan de eurasiatiska och nordamerikanska kontinentalplattorna…

För att inte tala om att Frankrikes transoceaniska områden redan hör till EU…

Nej, EU:s gränser kan inte definieras bara i geografiska termer. Viktigare är det europeiska politiska demokratikonceptet, de ekonomiska kriterierna, ja kanske också det europeiska kulturarv som utan minsta tvekan knyter Island och Cypern till Europa.

Men, märk väl: inte religiösa kriterier. Bosnien-Herzegovina är muslimskt, och det finns miljoner muslimer i Tyskland, Frankrike, Storbritannien…Turkiet varken kan eller får uteslutas på religiösa grunder.

Tvärtom, det kunde vara på sin plats med ett brobygge mellan kristendom och islam. Alternativet i det avseendet är att Turkiet isolerar sig från Europa, och orienterar sig mer mot det muslimska Mellanöstern…

Jag säger alltså i princip ja till ett fortsatt freds- och brobygge. MEN Turkiets väg blir lång och stenig, och kanske aldrig leder ända fram. Cypernproblemet måste lösas, demokratin befästas, minoriteter som kurderna respekteras, mänskliga och medborgerliga rättigheter garanteras, ekonomiska strukturer ses över…

Det finns ingen anledning att se mellan fingrarna, även om det har skett då Cypern beviljades medlemskap trots delningen, då Spanien fick komma med trots tvisten med Storbritannien om Gibraltar, då flera östeuropeiska länder togs ombord trots bristande respekt för minoriteter som den romska, då Grekland togs med trots att landet inte fyllde elementära ekonomiska kriterier – eller då Belgien och Italien accepterades som euroländer trots att de inte fyllde EMU-kriterierna. Eller då Sverige inte behövde gå med i euron trots Maastrichtfördragets förpliktelser. Eller då unionen nu stöttar upp länder i ekonomisk kris trots uttryckliga förbud i grundfördraget.

EU är framför allt ett pragmatiskt projekt.

Den som säger entydigt nej eller entydigt ja till ett turkiskt medlemskap baserar sitt ställningstagande på emotioner och fördomar respektive på obotlig optimism.

Det enda ”rätta” svaret på frågan om Turkiet en dag kan bli medlem i EU måste vara: vi måste vänta och se.

Förresten: visste ni att turkiskan redan är ett av EU:s officiella språk? Det är det tack vare Cypern. Men p.g.a. delningen är språket fruset tillsvidare.