Internationell konflikthantering var temat för ett seminarium som jag å tjänstens vägnar deltog i på Sveriges ambassad i Helsingfors i eftermiddags. Inledare var inga mindre än fredspristagaren, president Martti Ahtisaari och Sveriges utrikesminister Carl Bildt, bägge erfarna konfliktlösare och fredsmedlare.

Ahtisaari betonade tacknämligt nog det nordiska samarbetet; han hade ju själv inlett sin internationella karriär i en svensk frivilligorganisation. Hans svenskkunskaper hade långt senare varit till nytta bland annat i kontakten med befrielserörelsen i Aceh, som ju hade sitt exilsäte i Stockholm.

Intressant var hans erfarenhet att det, oftare än att hitta kompromisser mellan parternas ståndpunkter i samma frågor, gäller att sammanjämka parternas olika krav i helt olika frågor till en balanserad helhet. Det kommer man kanske inte alltid att tänka på då man ser det hela utifrån.

Intressant var också hans spådom att Indonesien som en lokal stormakt i Sydostasien på samma sätt som Turkiet i sin del av världen kan bli en fredsmedlare i närliggande länder. Som exempel på var insatser behövs nämnde han Burma.

Ahtisaari ansåg det vidare vara bara till fördel med parallella förhandlingar om olika delområden i en konflikt. Utifrån undrar man ju ibland om det inte brister i koordineringen av olika insatser.

Bildt ansåg att USA i sitt närområde har det lätt jämfört med Europa: två oceaner, Kanada och Mexiko. Han kunde visserligen ha tillagt Kuba…

Europa har däremot fullt upp med den ”postottomanska världen”: från Balkan och Nordafrika över det delade Cypern och ”alla konflikters moder” Mellanöstern ända bort till Kaukasus.

Av européerna krävs djupgående kunskap, inte minst om historien. Amerikanerna förenklar däremot saker och ting, vilket ibland lyckas, men ofta inte. Misslyckanden i fredsförhandlingar utgör ofta byggstenar till ett lyckligt slutresultat, betonade han också.

Bägge talarna underströk att ett fredsavtal alltid är bara början på en längre process mot verklig fred.

Blivande gröna presidentkandidaten, konfliktlösaren Pekka Haavisto ville höra duons uppfattning om varför Finland och Sverige går skilda vägar i fallet Libyen. Bildt ville tydligt avdramatisera skillnaden, och betonade att de åtta Drakenplan som nu deltar i aktionen uttryckligen har avdelats för dylika internationella uppdrag. Det fanns alltså en färdig svensk beredskap att ställa upp.

Ahtisaari sade sig vara förvånad över den iver med vilka somliga hade varit beredda att sända också finländska plan. De som har större möjligheter att sköta uppdraget må göra det.

I sammanhanget passade en fjärde närvarande konfliktlösare, Elisabeth Rehn, på att rätta till den missuppfattning som sprids om hennes syn: hon hade heller inte förordat ett finländskt deltagande, utan bara velat att regeringen bättre skulle ha motiverat sin ståndpunkt.

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér frågade efter den åländska modellens gångbarhet, och fick av Bildt höra att han ofta använt Åland och Sydtyrolen som goda exempel. Ahtisaari instämde, men betonade att alla fall är sui generis, unika fall för sig.

Eftersom Bildt i sitt anförande hade efterlyst ett europeiskt fredsinstitut undrade jag i debatten om balansen mellan behovet av koordinering å ena sidan och behovet av olika aktörer, specialiserade på olika slag av konfliktlösning, å den andra.

Både Bildt och Ahtisaari efterlyste mer koordinering, men betonade ändå de individuella behoven. Parterna väljer ofta de medlare de vill ha. USA har en rätt cenralstyrd apparat, medan Europa inte har det, därav behovet av ett europeiskt institut.

—

Tyvärr måste jag gå innan debatten tog slut, eftersom jag skulle vidare till kvällens valdebatt i min kära skolstad Lovisa. Mer om Lovisaregionen i morgondagens blogg, om inget oförutsett inträffar.