I dag vill jag skriva familjeföretagens lov, därtill inspirerad av att jag satt en stund på deras förbunds årliga samling i Finlandiahuset, inbjuden å tjänstens vägnar.

Först några ord om dagens samling. programmet speglade det jag förknippar med familjeföretagens stolta tradition: en lång arbetsdag, från 8.30 till 18-tiden. Ingen död tid, utan ett minutprogram med föredrag, debatt och arbete i arbetsgrupper.

Själv följde jag bara den valpanel som hölls med företrädare för de tre (hittills) största partierna. Utfrågare var förbundets nye vd Matti Vanhanen, mera känd som mångårig statsminister.

Mest uppmärksamhet – av det negativa slaget – väckte SDP:s partisekr. Mikael Jungner, som räknade upp alla de skatter partiet vill sänka eller åtminstone inte höja. Hur statsskulden ska reduceras hade han inget recept för.

Intresssant var också att Jungner talade för moderata löneuppgörelser under de närmaste åren. Det skulle han knappast ha sagt inför en församling av socialdemokratiska fackliga förtroendevalda…

Och så kulminerade hans insats inför de församlade famljeföretagarna, då han på tal om generationsskiften ansåg att det är bäst att sälja sitt bolag om man inte direkt brinner för att fortsätta verksamheten. Så uppmuntrande!

Mitt intresse för familjeföretagskonceptet är dock av betydligt äldre datum än från i dag. Det är framför allt av djupt ideologiskt slag.

Alla svär numera i marknadsekonomins namn, men ordet kapitalism väcker alltjämt motstridiga känslor. Det finns dock kapitalism av olika slag, och till de mest sympatiska hör företag som byggts upp av en familj, en släkt. Ett slags folkkapitalism, för att låna ett ord ur en försvunnen vokabulär.

De allra flesta familjeföretag är av det lilla formatet. Tänk bara på alla jordbrukare, hantverkare, köpmän, restaurang- och kaféägare, barberare och så vidare – de flesta av dem är ju just familjeföretagare.

En del familjeföretag har sedan vuxit till storbolag. De har traditionellt tagit väl hand om sina anställda, såsom alla de goda ”patroner” på bruksorterna som byggde bostäder för sina arbetare, grundade skolor för deras barn, lånade dem pengar och skötte deras hälsovård.

I den globala konkurrensens värld är det mesta av detta naturligtvis historia. Nu gäller det att konkurrera med multinationella jättar som bryr sig blanka den i sina anställdas välbefinnande. Dessbättre har välfärdssamhället tagit över skolor, hälsovård och byggandet av hyresbostäder.

Men just i detta globaliserade läge har familjeföretagen en annan, alldeles särskild betydelse: de utgör en garant för ett visst inhemskt ägande då Nokia, Stora Enso, Nordea och alla de andra storbolagen till stor, ofta övervägande del redan ägs av internationella ägare såsom amerikanska pensionsfonder. Dem intresserar bara dividenden, inte individen.

Och så brukade jag redan som ledarskribent i Hbl, för att påvisa immigrationens ekonomiska och samhälleliga betydelse, räkna upp exempel på ”invandrare” som har byggt upp vårt näringsliv och därmed vårt välfärdssamhälle: det började med svenskar, balter och tyskar som öppnade gruvor och grundade bruk, och sedan kom norrmannen (trots det tyska namnet) Gutzeit, den likaså norska fiskhandlaren Berner, skotten Finlayson, schweizaren Fazer, tysken Paulig, ryssen Sinebrychoff och många, många fler…

Tänk om det skulle ha varit till exempel släkten Aminoff, som i stället för att producera statsmän, militärer, akademiker och företagsledare skulle ha börjat brygga öl. Då kunde ett av våra populäraste ölmärken nu ha hetat Noff!

Min gode vän ända sedan tiderna i FSS, SU och Mittenförbundet, filmproducenten Micce Franck, har för sin del med sin serie av filmdokumentärer bidragit till att göra familjeföretagens historia känd för en större allmänhet. Visst har ni som läser detta väl sett åtminstone något av programmen? De är sevärda.

Till förtjänsterna med den serien hör också att den lyckas visa våra finskspråkiga landsmän vilken insats finlandssvenskar har gjort i vårt näringsliv.

Till att höja familjeföretagens profil bidrar nu också valet av Matti Vanhanen till deras chefslobbyist och galjonsfigur, vid sidan av förbundets ordförande Anne Berner.

Somliga var förvånade över att Vanhanen nöjde sig med en så ”anspråkslös” reträttpost. Jag tycker att han valde klokt.