Sjundeåborna har sagt ifrån. Det blev ett klart nej till en kommunfusion med Lojo i söndagens rådgivande folkomröstning, med snudd på kvalificerad majoritet.

Länge leve Sjundeå – Sjundeå for ever? Tja, kanske inte riktigt det, men beslutsfattarna kan inte gärna göra annat än avsluta förhandlingarna just med Lojo. Karislojo och Nummi-Pusula må söka sig under Lojos beskydd, men Sjundeåborna vill inte vara med i en sådan konstellation.

Jag har förresten ett släktband till Sjundeå, genom den framlidne farbror Sven som bodde där och hade växthus. Hans änka hade länge blomsteraffär vid stationen. Kusinerna har däremot flyttat, till Helsingfors respektive Kyrkslätt.

Som allt här i livet är Sjundeåbornas avgörande lite tveeggat. Det är klart att man gärna hade unnat Lojosvenskarna en stärkning av svenskans ställning i den nya storkommunen. Enspråkigt finska Lojo stad var ju efter fusionen med tvårpåkiga Lojo landskommun för många år sedan klok nog att frivilligt anhålla om att bli tvåspråkig av hänsyn till den svenska minoriteten, och en fusion med Sjundeå hade stärkt denna minoritet.

Jag vet att en annan kusin i Nummi-Pusula hade sett fram emot officiell tvåspråkighet, efter alla år i den svenska förskingringen. Hur länge den nya storstaden hade förblivit tvåspråkig vet dock ingen.

Ändå lutar min övertygelse klart över åt att Sjundeåborna gjorde klokt i att säga nej. Sjundeå hör inte organiskt ihop med Lojo, utan är snarare en del av det tvåspråkiga bandet längs kustbanan från Helsingfors till Karis.

I bästa fall sådde Sjundeåborna nu fröet till en revitalisering av tanken på en ”Porkala kommun”, bestående av Kyrkslätt, Sjundeå och Ingå – eventuellt med undantag av Barösundsdelen, som naturligt om den så vill kunde höra till Raseborg.

En sådan starkt tvåspråkig kommun vore en livskraftig enhet, i terrängen mellan den egentliga huvudstadsregionen och det västra Nyland som är samlat i Raseborg.

Det vore ett bättre alternativ än att Kyrkslätt skulle bli en perifer del av storstaden Esbo.