I dag, då jag mot slutet av dagen stod utanför Hagalunds köpcentrum, fick jag det bästa telefonsamtalet under hela valrörelsen!

Det var en arbetslös kvinna i övre medelåldern från Västnyland som ringde. Hon hade fått det intrycket att jag kunde vara en god kandidat, men ville ännu checka om jag var villig att göra något för de arbetslösas sak.

Jag antar att alla kandidater svarar jakande på den frågan, svarade jag, men tillade att jag tror mig ha ett visst särskilt engagemang i de arbetslösas situation eftersom min egen hustru har gått arbetslös i flera år redan.

Min hustru sade nämligen upp sig själv efter att som 50+-are ha blivit utfryst av en ny ung chef och degraderad till den arbetsuppgift hon hade haft i början av sin över ett kvartssekel långa karriär i företaget. Hon har sedan dess sökt ett stort antal jobb, men aldrig fått så mycket som ett enda svar. Om man är kvinna och 50+ så får man det tydligen inte.

Du får min röst, meddelade kvinnan i telefonen. Jag tackade ödmjukt men glatt. Det här telefonsamtalet får mig att reflektera närmare över en sak som jag också har berört på några valmöten:

Då jag som 22- respektive 26-åring ställde upp i riksdagsvalen 1975 och 1979 trodde jag mig i det närmaste veta allt. Jag hade ju varit med i många år redan i elev-, ungdoms- och studentpolitiken…

Om jag då hade blivit vald, hade jag varit en typisk politisk ”broiler”, som aldrig hade haft ett vanligt, som min mormor skulle ha sagt ”hederligt”, arbete. Jag hade inga barn och hade inte sett särskilt mycket av livet med dess sol- och skuggsidor.

Nu, över 30 år senare, vet jag säkert mycket mer, men framför allt vet jag att jag inte vet allt. Däremot har livet gett erfarenheter av andra slag än faktakunskap.

Jag har fått uppleva en familj, bestående av hustru, två bonussöner och en son. Jag har följt de tre sönernas med- och motgångar i skola, studieliv och arbetsliv. Jag har varit engagerad i Hem och skola-verksamheten och i pojkarnas fritidssysslor.

Numera har livet berikats av fyra barnbarn, det bästa som kan hända i livet.

Till saken hör att vår familj är tvåspråkig, såsom de flesta familjer med en finlandssvensk partner numera är. Vi lever mitt i tvåspråkighetens värld.

Jag har vidare hunnit uppleva en pappa som insjuknade i Alzheimer och en mamma som länge skötte honom som närståendevårdare. Jag har upplevt pappas sista, svåra två år på Folkhälsans demensavdelning, och sett både styrkorna oh svagheterna i vår äldreomsorg.

Jag har också, utan att med hänsyn till integritetsskyddet gå närmare in på det, på nära håll sett vad alkohol och ”lindriga” droger kan ställa till med i människors och familjers liv.

Jag arbetade i trettio år med annat än politik, låt vara att jobben som Folktingets första språkskyddsombudsman och sedan mångårig ledarskribent på Hbl nära tangerade det politiska samhällsskeendet och gav insikter och färdigheter som säkert är till nytta nu då jag har återvänt till politiken.

På Hbl var jag i flera år redaktionens huvudförtroendeman och lärde mig vad det är att försvara uppsägningshotade kolleger och försöka balansera mellan personalens intressen och företagets.

Eftersom jag också i några år var Hbl:s ställföreträdande utgivare, har jag i redaktionens samråd hunnit representera både arbetstagar- och arbetsledningsparten…

Förtroendemannaskapet förde mig vidare till central facklig nivå, där jag var med om att förhandla fram kollektivavtal i branschen. Lyckligtvis behövde jag aldrig uppleva en strejk.

På europeisk nivå handlade journalistfackets verksamhet inte så mycket om materiella intressen som om yttrandefrihet, offentlighetsregelverk, pressetik, medieägande och så vidare. Men jag har nog deltagit i den europeiska fackliga centralorganisationen ETUC:s kongress, tillsammans med representanter för bland andra FFC, FTFC och Akava.

Jag sparkar därför alltid lite bakut då jag hör till och med egna partikolleger skälla på ”facket”. Jo, olagliga strejker och kortsynt, alltför egoistisk intressebevakning är otyg, men jag har lärt mig att tro på samförståndssamhället, där både arbetstagare och arbetsgivare är starkt organiserade.

Var skulle vi till exempel vara i kvinnornas kamp för lika lön utan de traditionellt kvinnodominerade branschernas fackförbund?

Till livets stora glädjeämnen hör, förutom barn och barnbarn, upplevelsen att själv ha planerat sitt hus (jag gjorde med hjälp av Legoklossar planen tredimensionell med Lego) och varit med om att bygga det. Men vår familj har också upplevt en förödande brand i detta vårt hem, med alla de lärdomar det gav.

Som körkorts- och billös (jag klarar mig väl utan, men förstår att många andra minsann behöver bil) har jag nästan blivit expert på kollektivtrafik, hur den fungerar respektive inte fungerar.

Sedan bör man alltid minnas hur decennier av kulturupplevelser berikar en människas liv och därmed beredskap att ta emot nya utmaningar.

Allt det här kunde sammanfattas i ett ord: livserfarenhet. Alltför ofta lever politikerna ett skyddat liv, fjärran från vanligt folks vardag.

Jag kan med gott samvete hävda att jag har levt mitt i denna vardag, med alla dess glädjeämnen men också dess sorger och bekymmer.