Utbildningen är ett så vittomfattande ämne att jag för att underlätta läsning väljer att presentera min syn i punktform, ”nedifrån uppåt” i utbildningsstrukturen:
– Dagvården borde överföras från social- till skolmyndigheterna. Finland har en av världens högsta skolstartsåldrar och behovet av stegvis ”accelererande” förskoleundervisning är uppenbart. Med lekens medel lär sig barnen då de är som mest mottagliga – för bland annat ett andra språk! Fram för fler språkbadsdaghem, i alla riktningar! Också på finska för svenska barn på starkt svenska orter.
Vi ska också glädja oss över den svenska barnträdgårdsutbildning i södra Finland som startar i höst, den ger oss en vitaminspruta som minsann behövs!
– Grundskolan ska få en ny timfördelningsplan 2014, men tyvärr saboterade centern i regeringen ett färdigt, parlamentariskt berett förslag som hade inneburit bland annat lägre grupptrösklar för språkundervisning, större valfrihet, lite mer gymnastik och så drama som ett nytt, välbehövligt element. Reformen måste bli en prioriteringsfråga i regeringsförhandlingarna efter valet.
Av centerns invändningar bör en tas på allvar: oron för de mindre skolorna då valfriheten utökas. Våra återstående by- och stadsdelsskolor måste bevaras, åtminstone för de lägre klassernas del. Detta är också ett särskilt svenskt intresse, eftersom avståndet till skolan inte ska få avgöra valet av skolspråk.
– På motsvarande sätt är det nuvarande gymnasienätet värt att försvaras. Jag var med i skolpolitiken då de ”gamla” svenska gymnasierna i Nyland utanför Helsingfors (Hangö, Ekenäs, Karis-Billnäs, Virkby, Grankulla, de då två i Borgå, Lovisa plus Kotka i dåvarande Kymmene län) kompletterades med nya i Kyrkslätt, Esbo, Helsinge (Vanda) och Sibbo. På inga villkor får dessa bildningshärdar äventyras.
Däremot kan man tänka sig gemensamma ”paraplyer” för gymnasierna i en region, till exempel de fyra i Västnyland, sedan Kyrkslätt, Grankulla och Esbo, sedan till exempel Vanda och Sibbo, och så Borgå och Lovisa, men med fortsatt verksamhet på alla nuvarande orter. Eleverna kunde sedan, effektivare än nu, få välja sin gymnsieort på basis av vilken specialisering de önskar sig för bland annat tillvalsspråkens del. På detta sätt kunde urvalet av ”linjer” och språk utökas.
Gymnasiet bör framför allt förbli en allmänbildande skola, med sikte på akademiska studier och högre yrkesutbildning. Studentexamen borde reformeras på nytt, så att till exempel alla avlägger prov i minst tre språk.
-Yrkes- och yrkeshögkoleutbildningen är jag långtifrån expert på, men tror att den svenska i Nyland har börjat hitta sina former. Om förvaltningen av utbildningsenheterna ytterligare koncentreras till större helheter, med verksamhet på flera orter, bör det ske med språkliga förtecken så att den svenska utbildningens autonomi bevaras. Det finns alltjämt luckor att fylla i den svenska utbildningen.
Utbildningen bör anpassas till föränderliga behov så att alla efter avslutade studier kan tryggas en arbetsplats som motsvarar utbildningen.
– Högskolornas finansiering har tagit ett stort steg framåt med modellen att staten bidrar med 2,5 gånger så mycket pengar som högskolorna får fram ur privata källor. Som väntat har modellen dock skapat en viss klyfta mellan ekonomisk-teknisk utbildning å ena sidan och humanistisk å den andra, eftersom den förra har haft lättare att intressera privata donatorer. Skillnaden måste utjämnas. Det gäller också att se upp med alltför starka bindningar mellan högskolor och näringsliv, som hotar den akademiska integriteten.
Det är bara naturligt att Aalto-universitetets campus placeras i Esbo, eftersom Helsingfors redan har sitt universitet. Svenska social- och kommunalhögskolan vid HU är ett ypperligt exempel på en kombination av svensk autonomi och svensk närvaro vid landets ledande tvåspråkiga universitet. Hanken har för sin del funnit sin nisch i sin internationalisering, som legitimerar den relativa svenska överkapaciteten i den högre merkantila utbldningen.
Och en sak till: högskolorna bör förbli terminsavgiftsfria för alla! I princip kunde man tänka sig en avgift för studerande från icke-EES-länder, men en sådan skulle bita sig själv i svansen, då vi skulle gå miste om begåvade studerande från dessa länder, av vilka en del stannar i Finland och garanterar ett hjärntillskott. Ett sådant, med h-et framför järn, står inte att få i pillerform.
– Och sedan gäller principen om livslång utbildning: fortbildning, vidareutbldning och regelrätt omskolning kommer att kävas i allt högre grad i ett snabbt föränderligt samhälle. Här finns stora svenska intressen at bevaka.
Medborgar- och arbetarinstituten har sin roll både som allmänbildare, som fort-och vidareutbildare och som främjare av fritidsaktiviteter.
Det skulle naturligtvis finnas oändligt mycket mer att säga om utbildningen, men för att få detta publicerat före midnatt tvingas jag sätta punkt här: .