Finland har åter i en global undersökning korats till världens
lyckligaste land. Det kan vi vara glada och stolta över. Men är vi alla
lika lyckliga?
Den som i s.k. icke-brådskande fall köar i veckor till en
hälsocentralsläkare är säkert inte lycklig. Eller den åldring som
väntar på dygetruntvård alltför länge. Eller den unga som inte
lyckas få mentalvårdstjänster trots att behovet kan vara akut.
Och inte heller den som köar till en ledprotesoperation i upp till ett
par år, med ständiga smärtor. Operationerna hör till
specialistsjukvården, i vårt fall HUS, som lider av statens
snedvridna finansieringsmodell som inte beaktar t.ex. dess
riksomfattande uppdrag.
Helsingfors är ändå såtillvida i en lycklig ställning att vi själva får
bestämma om vår bashälsovård. Vi är ju ett eget välfärdsområde,
till vårt befolkningsunderlag landets klart största. Finansieringen
kommer ändå från staten, d.v.s. våra skattepengar tar en omväg via
den, och det sätter upp vissa ramar och gränser.
Vi har lyckats hålla oss inom dessa ramar, rentav så att fjolårets
färska bokslut uppvisar ett överskott på närmare 30 miljoner euro.
Det låter mycket, men är bara en procent av en budget på nästan
tre miljarder. Finansministeriet har ändå märkt det, och skulle nu
vilja fara iväg med pengarna. Det måste förhindras.
Vi behöver nämligen pengar för att förkorta köerna till
hälsocentralerna och särskilt tandvården. Vi måste också satsa mer
på mentalvården, och särskilt på tjänster med låg tröskel, som alltså
är lätt tillgängliga. För att inte tala om dygnetruntplatser för äldre,
som vi nu har brist på. Det gäller alldeles särskilt svenska platser.
Helsingfors satsar nu på nya, stora hälso-och välfärdscentraler, av
vilka de i Fiskehamnen och Nordsjö redan fungerar. De följande
byggs i Kampen (bilden) och Kvarnbäcken, och nya planeras iåtminstone Haga, Malm och Åggelby. De erbjuder mångsidiga både
social- och hälsovårdstjänster, och väl så.
Samtidigt måste vi ändå se till att nätverken av mindre
hälsocentraler hålls kvar, för att trygga bastjänsterna särskilt för
barnfamiljer och äldre, som närservice också i fortsättningen.
Vi har nu tre hälsocentraler som är ålagda att garantera svensk
service, Femkanten i centrum (flyttar till Kampen), Munksnäs i
nordväst och Kvarnbäcken österöver. Den nationalspråksnämnd jag
leder har föreslagit att nätverket kompletteras med en fjärde, i
Malm.
Och vi bör hålla fast vid avgiftsfriheten på våra hälsocentraler och
för laboratoriebesök. De som jobbar har ju gratis företagshälsovård,
och gratis basvård bör gälla alla.
Personalbristen har under de senaste månaderna lite lättat, men nu
är utmaningen att också hålla fast vid den personal vi har. Lönerna
bör vara konkurrenskraftiga, men det räcker inte om
arbetsförhållandena, ledarskapet och trivseln i jobbet inte är som de
ska vara.
Och så detta med husläkare. En egen läkare, eller snarare ett eget
hälsovårdsteam tryggar kontinuiteten i vården, och sådan behövs.
BJÖRN MÅNSSON

(Först publicerad i SFP:s annons i HBL 13.4.2025)