Vi pensionärer har tur två år å rad. På grund av – eller kanske tack vare – den höga inflationstakten har våra pensioner stigit och stiger mer än vi hade kunnat ana, sammanlagt med klart över tio procent. Förklaringen är indexbindningen, som kompenserar inflationen, alltså de höjda priserna och därmed levnadskostnaderna.

De höjda pensionerna har alltså inget med den förra regeringens eller den nya regeringens politik att skaffa. Utom att ingendera har försökt lösa upp indexbindningen. Det har handlat om ren och skär matematik.

Annat är det med de unga, och särskilt då med dem som studerar. Den nya regeringen har beslutat slopa indexjusteringen av studiestödet, som därmed förlorar i realvärde. Och inte nog med det. Den skär också ner bostadsstödet och strängerar kriterierna för utkomststöd, som många studerande och unga barnfamiljer tyvärr är beroende av.

Ska vi seniorer alltså vara glada och lyckliga, och strunta i vad som drabbar våra barnbarn? Nej, så egoistiska och inskränkta är vi ju inte.

Tvärtom bryr vi oss i högsta grad om vad som händer med de unga, ja kanske rentav mer än vad vi bryr oss om vår egen utkomst. Nu har generationerna ställts mot varandra på ett högst olyckligt sätt.

Det är klart att vi har förtjänat våra pensioner och de aktuella höjningarna. Oförklarligt för oss är förslaget från grönt håll om att skärpa beskattningen av pensionerna, den är alldeles tillräckligt hög redan nu. Vi får ju inte diverse skatteavdrag, såsom avdragen för inkomstens förvärvande och arbetsresor, som de som är kvar i arbetslivet får.

Lika oförklarlig är förresten den nya regeringens beslut att sänka skatterna för dem som förtjänar mest. Det kostar samhället ”bara” 60 miljoner euro, sägs det, men nog kunde de pengarna ha använts vettigare – t.ex. till att låta bli att så här drastiskt försämra de ungas utkomst.

De studerande erbjuds nu i stället höjda studielån. Jovisst, studielån var ju vad vi var tvungna att leva på då vi studerade. Men varför vrida klockan tillbaka? Vi unnar nog våra unga att inte behöva betala tillbaka dryga studielån i samma utsträckning som vi måste göra, just då man bildar familj. Och nu stiger alltså dessa ränte-och amorteringskostnader.

Vi accepterar nog inte stillatigande att olika generationer på det här sättet ställs mot varandra. Samma rättvisa som vi vill ha, vill vi också att våra barnbarn ska få. Eller hur?

(Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid Nr 8/2023)