Dagens inrikespolitiska nyhet nummer ett – i skuggan av nyheterna från Japan – var att vänsterförbundet lämnar in en interpellation mot regeringen om EU:s finansstabliseringsplaner. I och för sig räcker inte VF:s 17 mandat till för en interpellation, som kräver 20 intiativtagare, men de nu sex sannfinnarna ställer säkert gärna upp som flankstöd.

Beslutet vittnar om exceptionellt dålig smak. En interpellation är oppositionens förnämsta instrument, avsett att försöka fälla regeringen. För att bevara sin status borde det användas rätt sparsamt, men tyvärr har det på senare år gått inflation i bruket.

En regering med en så stark bas i riksdagen som den nuvarande (125 av 200 mandat) sitter nog stadigt, och kan inte så lätt fällas. Den senaste regeringen som fällts på en interpellation är Rainer von Fieandts tjänstemannaregering, och året var 1958. Det är alltså över att halvsekel sedan det senast har hänt.

Ändå har oppositionen förstås rätt att göra ett försök. Ämnet är också helt seriöst och av den klassen att det utan vidare försvarar sin plats som interpellationstema.

Det är däremot tidpunkten som är extremt illa vald, av två vägande skäl och dessutom ett praktiskt:

För det första är det i dag bara precis fem veckor till riksdagsval, och därmed fem veckor och en dag tills regeringen Kiviniemi ändå automatiskt lämnar in sin avskedsansökan – för att sedan fortsätta som expeditionsministär tills en ny regering har bildats.

På tisdagen, då riksdagen kan ta itu med interpellationen, återstår mindre än fem veckor av denna regerings politiska livstid. Var är det alltå för vits med att försöka fälla regeringen i sista minuten?

För det andra debatterade riksdagen redan i förra veckan precis exakt detta ämne, då statsministern avgav en redogörelse inför det inoffciella eurolandstoppmötet, som hölls i fredags. Det mötet fattade inga beslut, så inget har förändrats i sak sedan debatten förra onsdagen. Varför alltså ”favorit i repris”?

Och så tillkommer den där praktiska saken, som i och för sig inte har större relevans. Enligt sedan länge fastställda planer håller riksdagen sitt sista egentliga plenum före valet nu på tisdag. En lång rad ärenden väntar på sin andra, slutliga behandling.

En interpellation råddar till det ordentligt. Den måste först läsas upp vid ett plenum och då bordläggas. Vid ett följande plenum, i detta fall sannolikt redan senare samma dag, besvarar statsrådet den, och så följer en i allmänhet lång debatt med gruppanföranden och hela baletten.

Vill vänsterförbundet alltså sabotera de lagförlag som väntar på ett godkännande på tisdagen, vill man på pin kiv att riksdagen ska sitta långt in på natten, ja morgontimmarna, eller vill man att riksdagen ska mötas en extra dag, med alla de kostnader det medför?

Demokrati i all ära, men det är nog uppenbart vad VF denna gång är ute efter: att försöka kamma hem billiga poäng i valrörelsen, och inget annat.

Och så bevisar detta att VF inte är ett särskilt tvåspråkigt parti. Om det vore det, skulle det veta att ett gruppanförande som hålls på båda språken borde lämnas in till översättning dagen innan. Det blir inte möjligt med den här tidtabellen.

Men det är förstås inte huvudpoängen, utan bara en kuriositet.