Kommunförbundets avgående förbundsdelegation fick på sitt sista möte i förra veckan ta del av forskningschef Marianne Pekola-Sjöbloms intressanta statistiska analys av kommunalvalets resultat. Jag vill här göra några plock och kommentera dessa valda delar.

För att börja med utgångspunken, antalet kandidater. Det var rekordlågt, knappt 30.000, vilket är närmare 6.000 färre än senast, och antalet har mer än halverats under de gångna fyrtio åren. Antalet kommuner har förvisso minskat radikalt, och därmed också antalet tillbudsstående fullmäktigeplatser. Men inte i samma proportion.

Medan det för fyrtio år sedan fanns mer än fem kandidater per öppet mandat sjönk antalet nu till 3,5. Vad kan det bero på? Det är ju i princip faktiskt lättare att bli vald nu än då. Utom att det sistnämnda gäller i medeltal. I större kommuner är det nog lika svårt, i t.ex. Helsingfors fanns det 11,6 kandidater per stadsfullmäktigeplats.

Har samhällsintresset sjunkit? Har attityderna och hela samhällsklimatet förändrats så att det inte längre är angeläget – eller angenämt – att ställa upp för samhälleliga uppdrag? Det frågtes blott.

Det kan mycket väl finnas ett orsakssamband mellan det sjunkande antalet kandidater och det sjunkande valdeltagandet. Och inte bara det uppenbara, d.v.s. att alla väljare måhända inte hittade någon lämplig kandidat att rösta på, utan kanske djupare än så. Alltså att bägge fenomenen har en gemensam orsaksbakgrund.

Det rekordlåga valdeltagandet på 54 procent accentueras i en jämförelse med andra motsvarande länder, särskilt de andra nordiska.

Sverige är klart bäst i klassen, med ett valdeltagande som i decennier legat på kring 80 procent. Island låg fram till millennieskiftet på samma höga nivå, men har på senare år sjunkit till eller under Danmarks och Norges notering. Allas procenttal börjar nu på en sexa.

En sak slår mig osökt: de andra nordiska länderna, och särskilt Sverige, har ju betydligt högra antal och andelar invandrare än Finland, så ett högt antal invandrare kan åtminstone inte förklara skillnaden i valdeltagandet! Eller möjligen då i den riktningen att Finland lyckats sämst med att integrera invandrarna i samhället i allmänhet och i den politiska beslutsprocessen i synnerhet.

Skillnaderna i valdeltagande är stora både mellan och inom kommunerna. Med Kajanas 45,4 procent och Larsmos 77,8 som sämst respektive högst. Och inom Helsingfors med dess 61,1 procents valdeltagande varierade siffran från över 80 procent i Munksnäs och på Sveaborg till 37,2 i Jakobacka – i det fallet en solklart socioekonomiskt relaterad skillnad.

Bland partiernas resultat gör jag bara ett par plock, för resultatet är ju välkänt. Av de större partierna förlorade Sannfinländarna klart över hälften av sina mandat, men den allra största förloraren var faktiskt Rörelse nu, som tappade 30 av tidigare 49 platser. Sagan börjar vara all för det harkimoska familjeföretaget i kommunbranschen.

Och en kuriositet: I Kolari i Lappland fick två valmansföreningar tillsammans hela 66,7 procent av rösterna och därmed klar majoritet i kommunfullmäktige. Tala om kollisions(!)kurs med partierna…

—

Och så några låt oss kalla det särskilda aspekter på valet.

På förhand var det mycket tal om politikers dubbla och rentav tre-, ja i ytterlighetsfall fyrdubbla roller, i kommun, välfärdsområde, riksdag – och rentav regering. Nu har vi fått facit på hand.

Bara 13 procent av de valda kommunfullmäktigemedlemmarna blev också valda till sina välfärdsområdens fullmäktige. Det låter ju inte alls farligt, men då bör man minnas hur många mandat det finns på de olika nivåerna. Då man svänger på steken blir dubbelrollerna nämligen tydligare: Inte mindre än 81 procent av välfärdsområdenas fullmäktigemedlemmar sitter också i sina kommuners fullmäktige.

Den här dubbelrollen är i och för sig ganska naturlig, eftersom social-och hälsovården överfördes från kommunerna till välfärdsområdena för bara ett par år sedan. Medborgarna uppfattar inte ens lätt den nya ansvarsfördelningen. Och vi som sitter i Helsingfors stadsfullmäktige bör nog vara de sista att klandra den här dubbelrollen, eftersom staden ju är både kommun och välfärdsområde.

Bara man ser upp med jävsriskerna då man väljer välfärdsområdets styrelse och ser till att det finns ersättare som inte är jäviga om en ordinarie ledamot är det. Det har ju redan funnits exempel på att ersättarna ”tar slut” då alla har samma eller motsvarande jäv…

Trippelrollen som riksdagsledamot, kommunfullmäktig och välfärdsområdesfullmäktig är då snäppet vanskligare. Att drygt 80 procent av riksdagsledamöterna sitter i sina kommuners fullmäktige är en sak. Men då hela 39 riksdagsledamöter dessutom blev invalda i sina välfärdsområdens fullmäktige och alltså sitter med på tre beslutsfattarnivåer är frågan redan om ens arbetskapaciteten räcker till för fullödiga insatser på alla dessa plan.

Veterligen finns bara ett fall av fyrdubbla roller, SFP:s partiledare Anders Adlercreutz: Kyrkslätts kommunfullmäktige, Västra Nylands välfärdsområdesfullmäktige, riksdagen och statsrådet. Det är nog en arbetsbörda och maktkoncentration jag skulle ha avrått från.

Och så finns det fyra ledamöter av Europaparlamentet, som ju inte kan sitta i riksdag eller regering, men lät sig inväljas i sina kommuners eller välfärdsområdens fullmäktige. Det är nog märkligt, då ledamöterna är i hemlandet bara var fjärde vecka. Men vad gör inte partierna för att maximera sina valframgångar…

—

Andelen röstberättigade med annat modersmål än finska, svenska eller samiska är nu uppe i 8,7 procent, men av kandidaterna hade bara 2,8 procent ett annat modersmål och av de invalda futtiga en procent.

Det talar sitt tydliga språk om hur svårt det är för invandrare att göra sig gällande i kommunerna. Nu vet vi ju inte hur många invandrare som verkligen utnyttjade sin rösträtt, men man kan anta att valdeltagandet åtminstone inte var högre än bland de infödda.

Men framför allt vet vi naturligtvis inte hur invandrare röstade och inte heller hur många röster invandrarkandidaterna fick av invandrare respektive av infödda. Men oberoende av detta var slutresultatet en procent invalda i kommunfullmäktige en skam och skandal.

Nu varierar förstås procentandelen stort mellan kommunerna. I Helsingfors har vi nog ett tiotal invalda med invandrarbakgrund, vilket alltså är drygt 10 procent av de 85 ledamöterna. Men också här är andelen invandrare bland väljarna betydligt högre än så.

Demokratins legitimitet är i fara om invandrarna inte integreras bättre också i det kommunala beslutsfattandet. Och de yngsta årsklasserna för den delen, för även de är underrepresenterade bland de valda.

Och så har vi kvinnornas frammarsch. Allt sedan kvinnornas andel av kommunfullmäktigemedlemmarna 1968 var blyga 10,8 procent har andelen ökat för varje val – med ett tillfälligt undantag för valet 2012. Nu är den uppe i 45 procent. Men den varierar förstås, från klart över hälften i de tre sydligaste landskapen Nyland, Tavastland och Kymmenedalen, ner till en tredjedel i (finska) Sydösterbotten.

Finland har som känt sedan 1995 lag på s.k. könskvoter. De gäller ju inte direkt folkvalda organ såsom kommunfullmäktige, men väl alla de organ fullmäktige väljer, alltså bl.a. kommunstyrelse och nämnder.

Kvoternas syfte var att främja kvinnornas andel i beslutsfattandet, men nu då kvinnorna har majoritet i många kommuners fullmäktige har rollerna blivit ombytta. Nu gäller det att hitta minst 40 procent män till organen. På kommunförbundets möte ställdes redan frågor om vad som krävs för att uppfylla kriteriet ”bara särskilda skäl” för att avvika från kvoterna, och de bör anges i beslutet. Tala om omvända förtecken, men en seger för jämställdheten!

(Först publicerad som kolumn på kommuntorget.fi 26.5.2025)