Egentligen var det en slump att jag blev något av en hälso- och sjukvårdspolitiker på lite äldre dar. Då jag invaldes i Helsingfors stadsfullmäktige 2012 var min högsta prioritet att få sitta i regiontrafiken HRT:s styrelse, vilket också lyckades. Som bil- och körkortslös (går bra i huvudstaden, då man inte har en sommarstuga) är jag det som med ett modeord kunde kallas erfarenhetsexpert i kollektivtrafiken.
Efter valet 2016 visade det sig att SFP inte fick en plats från Helsingfors i HRT. I stället erbjöds jag plats i specialistsjukvården HUS styrelse. Jag tvekade, eftersom jag inte hade lika daglig erfarenhet på det området. Lyckligtvis, för annars skulle det ju stå mycket illa till med min hälsa…
Men jag accepterade, och det ångrar jag inte. Efter de första månaderna av intensiv orientering kände jag mig redan nästan värd en medicine- och kirurgiedoktors titel – eller åtminstone värdighet.
På tal om det, lärde jag mig snabbt att inremedicin och kirurgi är bara ett par av inte mindre än femtio (50) lagstadgade specialistgebit. Bara HUS erbjuder alla dessa, de övriga fyra universitetssjukhusen (Åbo, Tammerfors, Kuopio, Uleåborg) en majoritet av dem, och sjukhus av lägre rang bara ett urval. HUS är flaggskeppet i Finlands offentliga sjukvård.
Efter valet 2021 (det blev ju en förlängning av mandatperioden, då valet flyttades från höst till vår) visade det sig vid den stora pusselläggningen att SFP:s styrelseplats gick till Nylands valkrets, så jag kunde inte fortsätta. Det blev i stället en återgång till HRT, och väl så.
Men vid det laget hade jag väl fått en vårdstämpel i pannan, så jag sitter nu i Helsingfors social-, sjukvårds- och räddningsnämnd och leder dessutom välfärdsområdets nationalspråksnämnd. Jag hade vanan inne efter att ha lett stadens tvåspråkighetskommitté, vars uppgifter också överfördes till nämnden. Som nämndordförande deltar jag i stadsstyrelsens möten, då den behandlar vårdärenden.
Helsingfors är ju lyckligt lottat då vi fick bilda vårt eget välfärdsområde, i och för sig naturligt eftersom vi med våra 650 000 invånare ensamma är det klart största området. Ganska lite förändrades hos oss, förutom att staten nu betalar – låt vara med våra skattepengar.
Vi får alltså inom givna ramar själva bestämma om vår vårdsektor. Vi hade ju heller inget välfärdsområdesval, utan stadsfullmäktige, stadsstyrelsen och vårdnämnden är också våra välfärdsorgan.
Men det förblir en utmaning att i dessa tider av personalbrist trygga servicen. För att inte tala om den på svenska, trots att staden med sina 37 000 svenskspråkiga har den klart största svenska befolkningen av alla Finlands kommuner. Ett problem är faktiskt redan att trygga servicen på finska, då vi är beroende av invandrade läkare och vårdare. Men vi välkomnar naturligtvis dessa!
I själva verket rekryterar Helsingfors aktivt utländsk vårdarbetskraft, bl.a. från Filippinerna där engelskan är ett officiellt språk. Och dagvårdspersonal från Spanien till den svenska småbarnsfostran, men det är förstås en annan sektor än den vårdsektor jag är engagerad i.
Däremot har vi av tjänstemannaberedningen fått löften om att inga hälsovårdscentraler ska dras in, för hos oss växer ju befolkningen och därmed servicebehovet. På sin höjd kan det bli frågan om fortsatta administrativa fusioner, i ett oförändrat eller växande nätverk.
Hela landet är tyvärr inte lika lyckligt lottat som vi. Och vi är alla illa ute om Orpos senaste hot om att skära mer i vårdutgifterna blir verklighet.
(Först publicerad som kolumn i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 2/2024)