Om jag i kväll skulle skriva om spekulationerna kring regeringsbasen, och närmast då två aspekter: sannfinnarnas önskemål om särrättigheter i en regering de skulle vara med i, och så regeringsbasen från ren språksynpunkt sett.

Visst har det förekommit särrättigheter förr, såsom de grönas reservation i kärnkraftsfrågan. Men då har det uttryckligen handlat om s.k. samvetsfrågor – ett i och för sig besvärligt och tänjbart begrepp.

Varför anses kärnkraften vara en ”samvetsfråga”, men inte frågan om hur mycket koldioxid vi  släpper ut i atmosfären? Och varför anses abort vara en samvetsfråga, medan kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp inte skulle vara det? Och så vidare.

Men en sak är glasklar: frågan om stöd, av både solidariska och själviska skäl, till andra euroländer i svårigheter är ingen ”samvetsfråga”. Den är en högst politisk-ekonomisk angelägenhet. Är man med i regeringen, så bär man också ansvar för landets, folkets och hela Europas välfärd, även om besluten på kort sikt kan vara impopulära.

Det är alltså lätt att ansluta sig till partiledarna Kiviniemis, Katainens och Urpilainens svar på Soinis krav: den gubben går inte!

 —

Sedan spekuleras det kring vilken regeringsbas som kunde vara allra bäst med tanke på svenskans, ja de båda nationalspråkens, ställning i vårt tvåspråkiga land.

Den frågan är egentligen lika lätt att besvara: sannfinnarna ska inte vara med, och SFP ska självfallet vara det.

Men det räcker förstås inte som svar, utan det gäller också att ta ställning till de tre hittills stora partiernas medverkan. Och då är det från strängt språkpolitisk synpunkt sett klart att man i dagsläget borde prioritera dels de traditionellt mest tvåspråkiga socialdemokraterna och det av Katainen ledda samlingspartiet, framför Kiviniemis center, som på senare tid utmärkt sig för bristande respekt för grundlagen (fallet Karleby) och ett svävande på målet med skolsvenskan i finska skolor.

Men det är alltså från rent språklig synpunkt sett. Sedan finns förstås andra hänsyn att ta. Till exempel skulle landsbygdens, lantbrukets och de mer ”perifera” regionernas behov tala för centerns medverkan, annars blir SFP lätt ensamt om att försvara de intressena.

Vad anser du? Kommentera gärna!