Min studentklass av årgång 1971 i Lovisa svenska samlyceum, som skolan hette då, kunde ha firat sitt 50-årsjubileum i våras. Kunde ha firat, alltså, men coronaepidemin satte stopp för det – såsom för så mycket annat.

Än har vi inte gett upp hoppet om en träff i höst om coronaläget hinner förbättras. De flesta av våra lärare är tyvärr borta, men några få finns kvar. Våra egna led har glesnat något, men inte särskilt mycket. Vi är ju trots allt bara 70 minus, som man säger nuförtiden.

Pensionärer är vi förstås alla, men pigga och aktiva sådana. Därför var det en besvikelse för mig då en av mina studentkamrater i våras sände en mejl till mig under rubriken ”Dags att gå i pension?”.

I mejlen motiverade klasskamraten varför jag inte borde ställa upp i kommunalvalet bl.a. så här ”Tyvärr finns det alltför många “gamyler” i politiken (Biden ett primärt exempel) när samhället står inför potentiellt dramatiska beteendeförändringar som inte ens fanns på idéstadiet då den nuvarande gamylgenerationen föddes.”

Efter att kritiskt ha filosoferat över den västliga demokratins förfall drog min klasskamrat slutsatsen: ”Visserligen kan det vara bra med en eller två gråhåriga (gumma eller gubbe) som rådgivare/mentorer till den nya generationen, men när man går in i den sista 20-25 %-perioden av livet så är det dags att dra sig tillbaka och bli en eventuellt aktiv åskådare?”

Jag blev så ledsen att jag aldrig besvarade mejlen. Klasskamraten menade säkert väl, med detta var ju regelrätt åldersrasism. Enligt den logiken skulle alltså den rätt stora del av befolkningen som fyllt 65 (själv är jag 68) inte få ha företrädare bland beslutsfattarna ur sin egen åldersgrupp.

Vem känner bäst till seniorers behov om inte andra seniorer? Servicen för oss är ju en av kommunernas främsta uppgifter, och förblir det åtminstone i Helsingfors där jag verkar, då huvudstaden även efter vårdreformen är stor nog att själv ta hand om sin social-och hälsovård.

För att inte tala om att vi seniorer nog vill vara med och påverka allt annat också: dagvård och skola för våra barnbarn och barnbarnsbarn, trafik och kommun/stadsplanering, kultur- och fritidsutbud etc.

Lyckligtvis delade 1674 helsingforsare inte min klasskamrats syn. Jag blev återvald, med god marginal, och har mandat tills jag – ve och fasa – fyllt 72, vilket råkar vara vår sittande presidents ålder. Men jag borde ställa upp för en period till för att uppnå SFP:s Europaparlamentarikers nuvarande ålder …

Och ett fullmäktigemedlemskap är trots allt inget jobb, utan ett förtroendeuppdrag som kan skötas på några timmar per månad. För egen del har jag ju också andra uppdrag, som sammanlagt blir ett halvtidsjobb.

Då Helsingfors stadsfullmäktige nyligen konstituerade sig, leddes ordet av församlingens äldste, 78-årige Ilkka Taipale (SDP), som invaldes första gången redan 1968. I sin partigrupp har han sällskap av 75-årige Erkki Tuomioja, som invaldes samma år, och 73-årige Pentti Arajärvi. Alla tre är som känt ytterst aktiva och vid god vigör.

Taipale var förresten den yngsta ålderstalmannen jag hunnit uppleva. Gunvor Brettschneider var 79, och Jörn Donner en god bit över 80…

Själv har jag ändå redan aviserat att jag lämnar gruppordförandeskapet vid årsskiftet 2022/2023, då jag har fyllt 70. Och jag siktar inte på ålderspresidentskap. Kanske det kan trösta klasskamraten.

Jag har ändå förlåtit kritikern och ser fram emot en 50-årsträff i höst!

– Var det förresten någon som kände igen den här texten? Jo, jag skrev om temat i en kolumn i Lovisatidningen Nya Östis i juni, men har kompletterat och ansåg att ämnet kan ha vidare intresse i seniorkretsar.

(Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 13.8.21)