Den har redan lite slarvigt kallats sixpack, regeringsbasen som Jyrki Katainen denna vecka försöker fösa ihop. Sextett vore kanske en något mer sublim term. Min avsikt är att här resonera lite kring basens för- och nackdelar.

I pluskolumnen antecknas allra högst att sannfinnarna inte är med. Fördelen stärks av att de själva har gjort sig omöjliga. De accepterade ju inte ens Katainens högst kontroversiella och lite väl desperata erbjudande att få sitta med i regeringen men rösta emot den i EU-politiken!

Visst var sannfinnarna de stora valsegrarna, men över 80 procent av väljarna röstade trots allt inte på partiet. Bara om ett parti får över 50 procent av rösterna kan det med säkerhet regera. Så länge inget parti når ett sådant resultat är regeringsbildningen alltid ett ihopjämkande av olika opinioner.

Sannfinnarna uppvisade ingen beredskap att jämka, och får därför stanna utanför.

 

Minuskolumnen toppas i sin tur av regeringsbasens brokighet, som lätt betyder bräcklighet. Med allt från samlingspartiet till vänsterförbundet i förhandlingarna och vid regeringsbordet måste det bli ett kompromissande, och risken är alltid att det blir ett kompromissande till döds. Hur förena eld och vatten?

 

Men om Katainen lyckas med det konststycket, vänds minuset lätt till ett plus. I så fall representerar basen en balans som heter duga:

44 samlingspartister plus 6 kristdemokrater = 50 högerborgerliga mandat i riksdagen. 42 socialdemokrater plus 14 vänsterförbundare = 56 vänstermandat.

Till den borgerliga sidan kan man förstås räkna sfp/svenska riksdagsgruppen och i så fall komma upp till 60 borgerliga mandat, men sfp är ju inget högerparti utan har mycket gemensamt också med moderata socialdemokrater. Sfp kan alltså vara en utjämnande kraft.

Till samma kategori kan också de gröna räknas, som ett slags tungan på vågen mellan borgerligt och vänster. En balans ut i fingerspetsarna, alltså.

Finessen med en bas på 126 mandat är också att man i enskilda frågor kan tänka sig att upp till två av de fyra mindre partierna – t.ex. vf och de gröna – kan få vara av lite avvikande mening utan att regeringens majoritet i riksdagen rubbas.

Som sig bör är denna majoritet dock beroende av de två stora regeringspartiernas samförstånd.

Egentligen är det förstås inte riksdagsmandaten som räknas om regeringen någon gång tvingas rösta, utan ministerposterna. Med enligt gällande grundlag maximalt 20 ministrar vore en rimlig fördelning av posterna sju för saml, sex för sdp, två för vf, de gröna och sfp var och en kristdemokrat.

Eller möjligen bara sex också för saml, plus en borgerligt oberoende lantbruksminister.

 

Det för resonemanget vidare till för- och nackdelarna med att centern står utanför. Fördelen är utan tveckan att den ena av valets stora förlorare – den andra var som känt de gröna – ställs i opposition. Valets utgång har alltså till den delen betydelse.

Nackdelen är lika uppenbar: landsbygden med dess näringar, med jord- och skogsbruket i spetsen, och de mer perifera regionerna har bara en egentlig vän i sextetten: sfp. Ansvaret vilar tungt på ett av regeringsbasens mindre partier.

Å andra sidan borde arbetsmarknaden vara tillfreds med att både arbetsgivarparten/företagarna och arbetstagarparten/fackföreningsrörelsen har starka förankringar i regeringen. Kanske det våras för ett nytt samförstånd?

 

Och så har vi den på sätt och vis största fördelen med sextetten:

För mångfalden och toleransen och minst landets tvåspråkighet och respekten för svenskan i Finland är sextetten i det närmaste optimal, för att inte säga maximalt turlig.

Här har vi sfp som står för initiativen i bevakningen av båda svenska behov och toleransen och mångfalden i allmänhet.

Sedan har vi våra två traditionellt mest tvåspråkiga partier: socialdemokraterna och vänsterförbundet.

Sdp har visserligen bara ”en och en halv” svensk i riksdagen, Maarit Feldt-Ranta och så Miapetra Kumpula-Natri, som har anslutit sig till den s.k. allsvenska gruppen. Men här finns ockå en Erkki Tuomioja och andra som både talar en utmärkt svenska och står för tolerans.

Vänsterförbundet har hela ”två och en halv” svenskar i sin grupp: Annika Lapintie och Silvia Modig plus socokommgångne Paavo Arhinmäki, vars släkt tidigare hette Andersson-Blondyx.

Och så har vi samlingspartiet med likaså ”två och en halv” svenskar i sin grupp: Alexander Stubb och Kimmo Sasi plus Jan Vapaavuori, och som under Jyrki Katainens ledning kraftfullt har försvarat svenskan och toleransen.

Kristdemokraternas riksdagsgrupp leds, liksom före valet, av en svensk, nu Peter Östman – låt vara att Päivi Räsänen sannolikt är den som blir minister. Hon står inte för allmän tolerans precis, men har nog försvarat tvåspråkigheten.

De gröna är på sätt och vis det mest osäkra kortet vad svenskan beträffar. Janina Andersson fick ingen finlandssvensk efterträdare i riksdagsgruppen och Kristian von Essen är sedan kongressen i veckoskiftet borta ur partiledningen. Men den nye partiledaren, tvåspråkige Ville Niinistö står som en garant inte bara för allmän tolerans utan också för respekt för landets tvåspråkighet.

Utanför står inte bara intoleransens främsta banerförare och de värsta svenskätarna, sannfinnarna, utan också centern som under Mari Kiviniemis ledning uppvisat oroväckande drag i både Karlebyfrågan och då det gäller ”försök” med ryska på bekostnad av svenskan i skolor ”vi östgränsen”.

 

Allt som allt utmynnar mitt resonemang kring sextettens plus och minus i att fördelarna väger tyngre än nackdelarna. Så låt oss hoppas att sextetten blir politisk verklighet.

Just då jag lägger sista handen vid dagens bloggkolumn bekräftas att samförstånd har nåtts mellan partiledarna om de stora ekonomiska riktlinjerna. Hopp finns alltså.