Det var ingen lätt dag för SFP och Svenska riksdagsgruppen i riksdagen i dag. En del av våra ledamöter tvingades rösta mot sin personliga övertygelse.

Det gällde reformen av vallagen och uttryckligen förslaget om en röstspärr som hindrar riktigt små partier att komma in i riksdagen. Reformen går ju ut på att öka proportionaliteten i riksdagen. Det nuvarande systemet gynnar stora partier och missgynnar mindre och medelstora – om dessa inte som SFP har sina väljare och därmed mandat koncentrerade till några få valkretsar, i vårt fall fyra.

Reformen har efterlysts särskilt av andra mindre och medelstora partier, och alldeles särskilt de gröna.

Som sitt pris för att gå med på en reform krävde de stora partierna i gengäld en röstspärr för att hindra ”alltför” små partier från att alls komma in i riksdagen.

Sådana röstspärrar har bland annat Sverige (4 procent), Tyskland (hela 5) och Danmark (2).

Men egentligen är röstspärrar odemokratiska. En röstspärr hade hos oss hindrat många i tiderna nya partier från att ta säte i riksdagen: de gröna själva, landsbygdspartiet/sannfinnarna, ungfinnarna, kristliga förbundet/kristdemokraterna. Hade  det varit rättvist?

SFP ville inte ha en röstspärr, men gick i regeringen med långa tänder med på en treprocentig, medan en del större partier krävde fyra eller så.

Då förslaget behandlades i Grundlagsutskottet, varnade en del sakkunniga som hördes för att en röstspärr strider mot den allmänna och lika rösträttens princip. I det läget försökte SFP sig på på att åtminstone sänka tröskeln till de två procent som alltså gäller i det lika stora Danmark.

Vår representant hade skrivit en färdig reservation i den riktningen, i tron att förslaget inte skulle vinna majoritet i utskottet. Men till vår överraskning taktikröstade socialdemokraterna på vårt förslag, som vann.

Då flög de övriga regeringspartierna, och särskilt de gröna, i taket. Hela reformen äventyrades, menade de – med rakt motsatta förtecken. De gröna vill ha bättre proportionalitet och hade därför gått med på spärren, medan kokoomus och kepu krävde spärren som priset för större proportionalitet.

Alla tre åberopade spelreglerna i regeringen: en enhällig regeringsproposition måste gå igenom i oförändrad form. Sakargumenten att två procent vore bättre än tre bet inte.

I det läget beslutade våra två ministrar, vår alltid lika ansvarsfulla gruppledare och vår mesta veteranledamot att offra sitt goda rykte och rösta för tre procent. Vår representant i Grundlagsutskottet ville vara konsekvent och röstade för två, och resten av ledamöterna röstade blankt.

Sådan är politiken ibland. Föga tacksamt att förklara för väljarna varför inte alla kunde rösta enligt sin demokratiska övertygelse. Men politik är också att ta ansvar för helheter, även då de är motbjudande.

Nu går reformen till Stora utskottet, som i det fall att specialutskottets förslag inte går igenom i plenum måste ta ställning. Stora utskottet, som i huvudsak har blivit utskottet för EU-ärendena, har alltså lite kvar av sin forna roll som ett slags ”överhus”, en ”senat” i riksdagen. Sedan återkommer ärendet till stora salen.

Nå, nu är det inte alls skrivet i stjärnorna att det blir en reform. Nästa riksdag måste godkänna reformen med kvalificerad majoritet, eftersom just röstspärren måste skrivas in i grundlagen – i och för sig ett bevis på att den är kontroversiell!

Det är inte alls sagt att en sådan 2/3 majoritet kan uppbringas i den riksdag som nu ska väljas. I så fall förfaller hela reformen – om man inte kommer överens om att slopa röstspärren, får då kan reformen godkännas utan grundlagsändring.

Låt oss hoppas att det går så, och att väljarna visar förståelse för hur SFP och Svenska gruppen tvingades agera i dag.