Soinis andra kappvändning

Lekte lite journalist i dag och gick och spionerade på Timo Soinis presskonferens i riksdagshuset. Och blev därmed vittne till hans andra kappvändning inom två dagar.

Strax före hade jag råkat stöta på Soini i korridorerna och frågade honom vad som hade hänt: hade han blivit överkörd av sin grupp? I Yles Ykkösaamu i lördags hade han ju deklarerat beredskap att ”förhandla” om stödet till Portugal, och nu hade jag just i mobilen läst FNB-nyheten att hans parti åter hade sagt blankt nej.

Nej, det var jag som beslutade att vi inte ger efter, svarade Soini.

Vid det här laget har de flesta säkert läst och hört rapporter från presskonferensen. Jag tar bara fasta på ett par av beskeden.

Det är i så fall inte vårt fel, var svaret på frågan om Soini inte är oroad över vad som kan hända även i Finland om Portugal & Co inte räddas med lånegarantier.

Det förde åter mina tankar till vår riksdagsledamot Thomas Blomqvists ypperliga allegori: om det brinner i en lägenhet i ett höghus ska man inte först börja utreda de skyldiga och skylla på dem som bor i lägenheten. Man ska släcka elden innan den sprids till andra lägenheter, bland dem ens egen. Sedan ska orsakerna utredas, och förebyggande åtgärder vidtas för att hindra en upprepning.

Sannfinnarnas recept tar ändå priset i dumhet: det var inte vårt fel att det började brinna i grannlägenheten, så vi behöver inte vara med och släcka…

Finland och EU måste söka en lösning utan sannfinnarnas medverkan, dundrade Soini. Var det ett löfte om att stanna i opposition? Förstår han inte att det är just det som så många hoppas på?

Håller Soini på att bädda för ett martyrskap i opposition? Det skulle sitta i tiden, dagen efter att hans trosfrände Johannes Paulus II blev saligförklarad och Osama bin Laden i somligas ögon blev en martyr, där på Indiska Oceanens botten.

På olika håll konstrueras redan planer B. Själv har jag kastat fram följande: en regering bestående av Saml och SFP å ena sidan och SDP och VF å den andra. Det skulle betyda 44 + 10 = 54 borgerliga riksdagsmandat och 42 + 14 = 56 vänstermandat, summa 110. Den basen kunde vid behov stärkas med 6 kristdemokrater och/eller 10 gröna.

Nog vore Paavo Arhinmäki & Co en betydligt mer sympatisk skara att samarbeta med än Soini och hans gäng, särskilt sedan de sista taistoiterna lämnade VF-gruppen i och med valet.

Den lilla vänsterövervikten i basen (om inte KD eller gröna är med) skulle inte vara farlig, genom Katainen som statsminister skulle de borgerliga vid behov ha utslagsröst.

Men det är klart: först ska sannfinnarna få en chans att vara med och leka. Det förutsätter respekten för valresultatet – och demokratin.