I motsats till vad som kanske förväntas av mig som en kritiker av regeringen och dess politik, vill jag gärna fastslå att SFP:s plats nog helst är i regeringen, inte utanför.

Frågan är bara om det alls finns en gräns för vilken regeringsbas som duger för SFP. Den gränsen överskreds enligt min mening då denna regering bildades. SFP skulle inte gå med i en regering som bedriver sannfinländsk politik, hette det, men det är ju precis vad som har skett, särskilt i flykting- och invandringspolitiken – och t.ex. biståndspolitiken.

I gengäld fick ett samlingsparti som har vandrat högerut driva igenom en socialpolitik som inte förtjänar namnet, utan är allt annat än social. Och en cyniskt orättvis ekonomisk politik.

Till saken hör ju att SFP möjliggjorde den här regeringsbasen, genom att trygga dess parlamentariska majoritet. Utan SFP hade regeringen inte kunnat bildas.

Vårt regeringssamarbete med sannfinländarna har försvarats med att vi ju också har suttit i samma regering som taistoiter. Förvisso, men på den tiden dikterade den dåvarande presidenten regeringsbaserna. Och jag har inget minne av att taistoiterna skulle ha haft något avgörande inflytande på de regeringars politik där de var med.

Jag är övertygad om att SFP under Anders ledning gjort sitt bästa för att moderera, ja lindra regeringens politik, men det har bara delvis lyckats. Som Anna-Maja bäddade, har Anders fått ligga.

I riksdagsgruppen har funnits bara en kritisk röst, och den tystnar då Eva inte längre ställer upp. Men så är sannfinländarna förstås med stor sannolikhet inte nästa gång aktuella som regeringsparti.

Men det finns en annan aspekt: I Elly Sigfrids, Jutta Zilliacus och Elisabeth Rehns parti finns risken att det blir ytterligare en kvinna färre i riksdagsgruppen. Det måste förhindras.

(Skrivet som ett anförande i den politiska debatten på SFP:s partidag i Vanda 7.6.2026, som jag p.g.a. en svår förkylning inte kunde delta i)