Då SFP:s stadsfullmäktigegrupp i Helsingfors nyligen träffade företrädare för Svensk Ungdom kom jag osökt att tänka på att jag var förbundsordförande för SU för precis ett halvsekel sedan, 1975-77.

Jag var 22 då jag valdes, och torde ha varit den yngsta ordföranden dittills, men säkert har det funnits yngre sedan dess. Åren före mig hade Pärre Stenbäck, Toffe Taxell, Jan-Erik Granö och Olav Jern varit ordförande och jag satt med i alla deras styrelser från 1969, så det blev hela åtta år för mig i SU:s ledning, Efter mig följde Micke Ingberg, Mårten Johansson och, som första kvinna, Astrid Thors 1981-83.

Hon bröt isen, för efter henne har 8 av 22 SU-ordförande varit kvinnor. Moderpartiet SFP fick sin första kvinnliga partiledare först 2016, och hon är den enda kvinnan av 17 under SFP:s 120-åriga historia. SU har alltså i det avseendet varit en stolt föregångare.

I politiken har SU likaså ofta varit en föregångare. Låt mig ta några exempel från mina år i förbundsledningen. Under Pärres tid i slutet av 1960-talet antog SU ett miljöpolitiskt program, som anses ha varit det första av en partianknuten organisation. Över huvud taget var SU och särskilt dess systerorganisation Mittenförbundet, som verkade i skolungdoms- och studentvärlden, pionjärer i miljöpolitiken. Det var alltså många år innan de gröna ens var påtänkta som parti.

På Pärres tid antogs också ett första biståndspolitiskt program, som talade för utvecklingssamarbete långt innan det blev allmängods.

På Toffes tid utarbetades ett kriminalpolitiskt program som talade för rehabilitering och återanpassning av kriminella i stället för ren hämnd.

Ett annat pionjärarbete utförde SU i kampen mot kärnkraft i allmänhet och ett kraftverk i Kopparnäs, Ingå, i synnerhet. På partidagen 1974, då jag var arbetsutskottsordförande, gjorde vi en kupp. Jag föreslog och fick igenom att SFP skulle kräva ett program för avveckling av kärnkraften att gripa till om kärnkraften en dag ska avvecklas.

Precis som vi planerat gav beslutet förenklande rubriker om att SFP vill ha ett avvecklingsprogram för kärnkraften. Att jag personligen, av klimatpolitiska skäl, senare bytt ståndpunkt i frågan är en annan historia.

Det var några exempel från min tid i SU, som gärna kunde stå som en förebild för dagens SU-are. SU ska vara en föregångare, tänka utanför de både blå och röda boxarna och komma med nya tankar och idéer – också i kommunalpolitiken! Av oss som sitter i stadsfullmäktige i Helsingfors har tre en bakgrund i SU, och förstår att värdera sådant.

(Föst publicerad som kolumn på SFP:s i Helsingfors Facebooksida 30.3.2026)