Tåg är bussigast

Jag är en tågentusiast. Och då avser jag inte bara min miniatyrjärnväg i källaren, den där landskapet som är ett slags Europa i miniatyr är betydligt viktigare än någonsin spåren och tågen.

Nej, jag är en tågentusiast också i större skala än H0. Från barndomen minns jag hur mofa tog mig till den gamla bron över järnvägen i Kottby. Där stod vi och väntade på att röken från ångloken skulle svepa in över oss. Mofas bror var lokförare, och det hade deras far också varit.

Jag minns också resorna med nattåg till Österbotten, i de där gamla trävagnarna med porslinspottor i hytterna.

Så fort det blev möjligt att interraila drog jag ut i Europa, första gången med lillbrorsan blev det elva länder på lika många dagar…

Och så var det ju de där sovjetiska tågen med sina samovarer. Rekordet var nattåg till Moskva, nästa natt nattåg till Riga, och efter ett par dagar där två nätter tillbaka samma väg. Och så åkte vi finländska deltagare i Ungdomsfestivalen i Berlin 1973 med chartrat tåg hela vägen Helsingfors-Leningrad-Minsk-Kiev-Warszawa-Berlin. Och tillbaka.

Ryska tåg är alltjämt spännande, jag har t.ex. åkt nattåg från S:t Petersburg till Petrozavodsk (Petroskoi) och från Moskva till Khazan. Egentligen grämer det mig att jag tog flyget till Novosibirsk, men jag hade inte den där veckan som en tur/retur-resa hade tagit.

Inerrailandet har suttit i. Varhelst jag reser på den europeiska kontinenten väljer jag alltid tåget om det bara låter sig göras. Till de längre etapperna hör nattåg från Bologna till Bern och från Madrid till Lissabon, och heldagståg från Wien till italienska Sydtyrolen. Från Bryssel har jag några gånger tagit de snabba Thalystågen till Paris, på under två timmar. Kanaltunneln har jag än så länge missat…

Det är alltså inget att undra över att jag föredrar tåg också i hemlandet. Det är länge sedan jag tagit flyget till Vasa eller Kronoby, tågresan tar inte mycket längre tid, räknat från stadskärna till stadskärna.

Jag är därmed en ivrig förespråkare av förbättrade järnvägsföbindelser, och för att anknyta till det stundande riksdagsvalet har jag en trestegsvision för järnvägarna i Nyland:

– Förbättring av kustbanan så att de enkelspåriga avsnitten görs dubbelspåriga. Först från Kyrkslätt till Karis, och sedan vidare mot Åbo.

– Elektrifiering av Hangö-Ekenäs-Karis-banan (och vidare till Hyvinge), för att försnabba förbindelsen till Helsingfors och främja användningen av hamnen i Hangö som erbjuder Finlands kortaste sjöväg ut i världen.

– Och så en ny järnväg rakt österut genom Sibbo till Borgå och Lovisa och vidare till Kotka, viktig för både person- och godstrafik.

Tyvärr är åtminstone det sistnämnda projektet inte möjligt att ens påbörja under nästa valperiod, det finns inte pengar för sådana jätteinvesteringar då statsskulden ska avkortas. Men visionen måste hållas levande.

Därför är det också lätt att peka på vad som INTE bör göras: framför allt inte en helt ny järnväg från Helsingfors över Lojo till Salo. Vi behöver inte en dubblering av kustbanan.

Jag gillade tåg långt innan jag förstod att de också är miljövänligast. Numera finns också den ideologiska motiveringen.

3 Replies to “Tåg är bussigast”

  1. Jag är helt för en snabb tågförbindelse från Helsingfors österut. Fanns den i dag skulle jag bo i Borgå. Jag är helt för tåg och brukar alltid ta tåget när det är möjligt.

  2. Jag håller helt med om vad som borde göras för att utveckla järnvägsnätet i Nyland.
    Förutom det krävs det tydligen en hel del budgetmedel för att få hela vårt järnvägssystem att fungera; också på vintern.
    Bra att du skriver klartext om Helsingfors-Lojo-Salobanan.

Comments are closed.