Är Finlands rykte i fara på grund av kravet på säkerheter för lån till Grekland? Eller gör Finland tvärtom det övriga Europa en tjänst genom att kräva dessa säkerheter?

 Tja, statsminister Katainen är orolig för det förra, medan president Halonen inte är det. Allt medan utrikesminister Tuomioja har framkastat den senare teorin. Vem har rätt och vem har fel?

I den bästa av världar, den där Finland och alla andra lånegaranter får sina säkerheter och det sedan visar sig att allt fungerar väl och Grekland lyckas betala bort sina lån och garanterna går skadelösa, ja i den världen kan Tuomioja förstås ha rätt. Då har kravet på säkerheter lyckats tvinga fram en lycklig lösning.

Själv är jag ändå mer benägen att tro på Katainen, som ju inte heller är ensam om sin bedömning. Nu senast fick han indirekt flankstöd av EU-presidenten van Rompuy på besök i Finland. Presidenten varnade för att gunga eurobåten så den kapsejsar och för att utöva inrikespolitik på stabilitetens bekostnad. Pliktskyldigast var han förstås sedan optimist då det gäller utsikterna att nå en lösning.

Finlands krav på säkerheter må principiellt vara hur berättigade som helst. Avigsidorna är ändå uppenbara:

Om kravet inte kan tillgodoses och Finland tvingas dra sig ur det gemensamma ansvaret kan hela stödpaketet falla, och Grekland med det. Och inte bara Grekland, utan risken för en dominoeffekt är uppenbar. Och då brickorna börjar falla, faller också vår blåvita i Europas nordöstra hörn förr eller senare. Ja förr, snarare än senare. Och det kommer i så fall att anses vara Finlands fel. Finland kan alltså för egen del skylla sig självt, men alla andra kommer också att skylla på oss.

Om Finland däremot lyckas få säkerheter i form av till exempel värdelösa grekiska bankaktier, men alla eller de flesta andra lånegaranterande euroländer lämnas utan, kommer det heller inte att tas väl emot. Förståeligt nog. Skulle vi nöja oss med att låt oss säga Holland får säkerheter, medan vi blir utan? Även då blir Finland alltså syndabocken.

Den tjänst Tuomioja talade om kan alltså bli en  (jag gillar av uppenbara skäl inte ordet) björntjänst.

Nu gäller det att hitta en utväg, både för Finland och för EU. Inom regeringen har två falanger börjat utkristalliseras. Sossarna får stöd i sin envishet av VF och tydligen också av KD. Saml, SFP och De gröna har gett signaler om större flexibilitet.

De senare tre partierna har tio röster i regeringen, de förra nio. Men det är klart att regeringen inte kan rösta i denna fråga utan att falla.