Detta är MÅNssons första MÅNdagsblogg. I fortsättningen tänker jag blogga en dag i veckan, och varför inte då just på MÅNdagar? Det finns ju än så länge ingen björndag. Rätten till veckodagsvariation förbehålls dock, liksom till vid behov tätare frekvens.
Denna första gång ska jag än en gång blicka tillbaka på riksdagsvalet, så här en vecka efteråt. Men inte på det allmänna valresultatet, det med den stora ”smällen”, utan med fokus på mitt eget parti SFP, min egen valkrets Nyland och – mig själv. Ursäkta denna egocentrering, min psykiater (om jag hade en) skulle väl förklara det med att det handlar om sorgearbete.
Den enkla frågan lyder: varför blev jag inte vald? Svaret är mer komplicerat.
Som svar duger inte att SFP inte lyckades återerövra det fjärde mandat vi förlorade för två val sedan, även om det i början av rösträkningen på valkvällen såg ut som om vi skulle göra det och jag skulle bli den fjärde. Jag blev ju sist och slutligen inte fjärde, utan femte, så det hade inte hjälpt. I själva verket stannade SFP tyvärr längre från ett fjärde mandat än i valet senast.
Vi förlorade alltså, inte bara i röstandel, från 9,5 till bara 8,3 (vilket till största delen förklaras med det högre valdeltagandet) utan också i absolut röstetal, drygt 2.000 röster!
Jag kan inte tro att vi förlorade särskilt många röster till sannfinnarna, såsom alla andra partier gjorde, så frågan är vart dessa röster försvann. En liten vink ger en könsaspekt på hur SFP-rösterna fördelades.
De 18 manliga kandidaterna samlade sammanlagt knappt 17.500 röster, alltså i medeltal mindre än tusen per man. De 17 kvinnliga fick däremot sammanlagt nästan 25.000 röster, vilket betyder i medeltal nästan 1.500 per kvinna!
Det förklaras naturligtvis till stor del med att två av de tre sittande ledamöterna som ställde upp för återval var kvinnor. Sittande ledamöter har alltid ett försprång framför nya utmanare.
Men kan det också tyda på att SFP förlorade just manliga väljare, och i så fall kanske till en man i ett annat borgerligt parti som råkar vara svenskspråkig, nämligen Alexander Stubb (saml)?
De som valde ”Alex” framför att rösta på SFP är att gratulera – inte till att ha fått honom vald, eftersom det aldrig var ifrågasatt. Utan till att ha säkrat invalet av Sanna Lauslahti, som med sina bara 3.312 röster (några färre än vår första ersättare Veronica Rehn-Kivi) blev den sista invalda samlingspartisten.
Det var just Sanna Lauslahti som några dagar före valet hade den goda smaken att ordna ett seminarium mot skolsvenskan tillsammans med sannfinnarnas värsting i språkfrågan, Simon Elo, han som vill avskaffa landets tvåspråkighet…
Väljarna har förstås aldrig fel. Ibland får deras votum dock oavsedda effekter, som vi i detta fall faktiskt varnade för redan på förhand. Att svenska röster för vår präktiga utrikesminister skulle säkra invalet av en utpräglat antisvensk kraft!
I teorin kunde man förstås hävda att drygt 2.000 röster, av de närmare 42.000 Stubb fick, till exempel omfördelade till mig skulle ha fört mig in i riksdagen, låt vara förbi den sista av våra återvalda ledamöter, vilket inte hade varit någon seger för partiet.
Men sådana spekulationer kan lämnas åt sitt eget ringa värde. I stället tillbaka till varför just jag inte blev vald. Jag tror mig ha funnit en mycket enkel förklaring:
Väljarna väljer lokalt, och eftersom jag inte var ”lokal” någonstans i Nylands valkrets, utan bor i Helsingfors, hade jag ett klart handikapp. Några enkla fakta:
Av sina 7.362 röster fick vår röstkung Thomas Blomqvist inte mindre än 4.209 i hemkommunen Raseborg, alltså långt över hälften av alla röster. De övriga samlade han sedan ganska jämnt över hela Nyland, och alldeles särskilt i landskommunerna.
Tvåan Christina Gestrin fick 2.899 av sina 6.408 röster i hemkommunen Esbo, alltså närmare hälften. Mest röster av SFP-arna fick hon även i Kyrkslätt, men så bor hon också på gränsen mellan de båda kommunerna. I övrigt samlade även hon röster jämnt över hela valkretsen.
Av trean Mikaela Nylanders 4.906 röster var hela 2.730 från hemkommunen Borgå, alltså en god bit över hälften. Också hon fick röster i hela valkretsen, dock klart fler öster än väster om Helsingfors.
Den lika enkla som självklara slutsatsen är att om man är en sittande ledamot från någon av de kommuner som har de överlägset flesta svenskspråkiga och SFP-väljarna (de råkar vara Esbo, Raseborg och Borgå, i nämnd ordning) så sitter man ganska säkert.
Inget ont med det, det är ju bara naturligt att de största orterna håller sig väl framme.
Då vi går vidare till de icke-invalda är mönstret det samma:
Fyran Veronica Rehn-Kivi var överlägsen etta i hemkommunen Grankulla, men Grankullarösterna bär förstås inte lika långt. Fler röster än där fick Rehn-Kivi i Esbo, där det fanns femfalt så många att dela på. Men av sina 3.329 röster hade hon 779 + 1.428 = 2.207, alltså två tredjedelar, i Grankulla och Esbo.
Om vi för ett ögonblick hoppar över femman, alltså mig, och tittar på sexan Christel Liljeström, så fick hon 1.228 av sina 2.196 röster i hemkommunen Sibbo, där hon var SFP:s överlägsna etta.
Även sjuan Christel Raunio fick lejonparten av sina röster, 1.271 av 1.693, i hemkommunen Borgå.
Lika stor var hemkommunen Lovisas andel av åttan Mia Heijnsbroek-Wiréns röster: 841 av 1.211.
Av nian Stig Kankkonens 1.168 röster var den största enskilda potten på 445 röster från hemkommunen Esbo, men den andelen var ändå klart under 50 procent.
På tionde plats kom SU-ordföranden Fredrika ”Frida” Åkerö, av vars 826 röster hela 505 kom från hemkommunen Raseborg.
Mönstret med röstning på egna lokala kandidater går igen också längre ned på listan: Överlägsen röstkung i Lappträsk var ortens egen man Thomas Antas. I Vanda toppades SFP-listan av de båda Vandakandidaterna Patrik Karlsson och Astrid Nurmivaara. I Lojo var Monica Grönmark från orten klar SFP-etta.
Den gemensamma nämnaren är alltså att man helst bör bo på en ort för att vinna väljarnas förtroende just där. Och det trots att det ju inte handlade om ett kommunalval, utan om ett riksdagsval.
Och vad händer då med en kandidat som inte bor i någon av valkretsens kommuner? Jo, den är tydligen chanslös – om den inte råkar vara sittande minister som Tuija Brax och Paula Lehtomäki, rikskändis som förre FFC-basen Lauri Ihalainen eller tv- och klädreklamkändis som Jani Toivola.
En sådan chanslös kandidat var i detta val jag. Det hjälpte inte att vara trea i Esbo efter Gestrin och Rehn-Kivi, trea i sin barndoms- och skolstad Lovisa efter Heijnsbroek-Wirén och Nylander, trea i Grankulla efter Rehn-Kivi och Gestrin, fyra i Vanda efter Karlsson, Nurmivaara och Gestrin, likaså fyra i Hangö efter Blomqvist, ortens egna Ann Nylund-Mällinen och Gestrin, likaså fyra i Lojo efter Grönmark, Gestrin och Blomqvist, femma i Sibbo efter Liljeström och de tre återvalda ledamöterna, likaså femma i Borgå, Raseborg, Sjundeå och Träskända, sexa i Ingå och Kyrkslätt – ja, inte ens att vara trea i Vichtis eller på delad andra plats (med tre röster) i Nummi-Pusula…
Om man inte har en hemort i Nyland, helst typ större, där man är etta och har minst ett par tusen röster, har man helt enkelt ingen chans.
Jo, i min ungdom var Victor Procopé, Georg C. Ehrnrooths parhäst, en sådan och på senare tider har både Henrik Lax och Astrid Thors (efter sina år i EU-parlamentet) som helsingforsare lyckats vinna nyläningarnas förtroende.
Men inte jag, så det är klart att det också måste ha varit fel på kandidaten.
Detta var mitt officiella sorgearbete. Vilken vore då lösningen inför nästa val, om jag inte helt enkelt ger upp ambitionen att bli invald i riksdagen:
– Att byta valkrets, till Helsingfors där jag bor?
– Att flytta? Men då duger det tydligen tyvärr inte med små orter som Hangö, Lojo, Sjundeå, Grankulla eller Lappträsk, utan det är nog bara Esbo, Raseborg och Borgå som heter duga…
– Eller hur vore det med att flytta kommungränsen? Jag bor bara ett par-tre kilometer från Vandas gräns, och inte så mycket längre från Sibbos. Tyvärr har kommungränserna i regionen haft en tendens att flyttas åt fel håll…