Då jag skulle skriva den här kolumnen måste jag fundera på terminologin. Vad ska omakotitalo heta på svenska? I Sverige kallas de villor, men i Finland används det ordet mest om sommarvillor och det för också mina tankar till gamla hus i Italien, som Finlandsinstitutet Villa Lante i Rom…

Många säger förstås egnahemshus, i direkt översättning från finskan, men det lär inte vara riktigt korrekt svenska. Jag stannar för enfamiljshus, som ju likt den finska termen exakt beskriver vad det är.

Hur som helst var det att göra en dygd av nödvändigheten då vi valde vår boendeform. Min hustru hade två söner från tidigare, och som ensamförsörjare hade hon fått stadens hyresbostad, i ett våningshus – dock på bottenplanet, med egen liten ”gård” på några kvadratmeter. Då vår gemensamma son föddes, lyckades vi byta upp oss till en lite större radhuslägenhet, likaså på bottenplan med några kvadratmeters ”gård”.

Samtidigt BSP-sparade vi, för att köpa en egen bostad. Men en lägenhet för en familj på fem skulle inte bli någon billig sak i Helsingfors, så vi började fundera på att bygga eget. Född i Rödbergen som jag var, i ett rum med delat kök och badrum, hade jag vuxit upp på prästgårdarna i Pernå, medan min hustru hade bott i ett typiskt ”frontmannahus” i Högfors. Så kanske vi också hade enfamiljshus i blodet.

Vi hade tur. Då vi ansökte om en arrendetomt av staden kom vi på basis av ett poängsystem så högt upp på listan att vi lyckades ropa in vår absoluta favorittomt: den enda obebyggda tomten på knappt 600 kvadrat i ett kvarter i Mosabacka.

Huset planerade vi själva, jag byggde rentav en tredimensionell modell i Lego! Byggnadsrätten var bara 140 kvadrat, men källarvåningen som till mer än hälften ligger under jord höjde talet med cirka 90 och dessutom räknas ju inte de utrymmen längs ytterväggarna i övre våningen som inte är fullhöga, så totalytan blev närmare 250. Och priset: faktiskt bara ca 800.000 mark då vi gjorde så mycket vi bara kunde själva.

Arrendetomten är på 60 år, av viket hälften återstår. Arrendet är lågt, bara en bråkdel av ett bolagsvederlag för en lägenhet, men kommer säkert att höjas betydligt då (om) våra arvingar tar över.

”Tur i oturen” hade vi efter de första femton åren: en kortslutning i bubbelbadet gav upphov till brand-, rök- och vattenskador som av försäkringsbolaget klassades som en totalskada, vilket betydde en förnyelse av det mesta i källar- och mellanvåningarna.

Fördelarna med ett enfamiljshus är många: Egen gård, med plats för grillterrass, lekstuga, litet skjul, stor kompost, äppel-, körsbärs- och plommonträd, några bärbuskar och två p-platser som grannen får använda då vi saknar bil. Lugn och ro, utan väggrannar, med möjlighet för son och sonson att spela trummor i källaren …

Avigsidor är förstås det egna totala ansvaret – och oron för hur länge vi orkar…

(Först publicerad i Omakotitalolehti 9/2021)