President Dimitrij Medvedevs och premiärminister Vladimir Putins parti Det förenade Ryssland kallas populärt ”maktpartiet”. Orsaken är uppenbar, och bekräftades kanske allra bäst då Medvedev först nominerade sin företrädare Putin till sin efterträdarkandidat, varpå Putin nominerade sin efterträdare och blivande företrädare Medvedev till sin …

I Finland har vi lyckligtvis inget sådant maktparti. Men vi har nog under olika skeden av vår självständighetshistoria haft partier som har dominerat vårt politiska liv till den grad att de kunde kallas ”statsbärande”. Två partier framför andra har haft äran att bära den manteln: Agrarförbundet/Centern och Socialdemokraterna.

En hundraprocentig korrelation till innehavet av presidentposten finns inte, men nog ett visst samband.

Sålunda var agrarerna/Centern vår mesta statsbärare under stora delar av president Urho Kekkonens långa maktperiod, även om sossarna tog över redan mot slutet av den, med Kalevi Sorsas fyra regeringar från 1972 framåt.

Sossarnas maktdominans under våra tre senaste – socialdemokratiska – presidenter bröts tidvis då Centern var vårt största parti åren 1991–95 och 2003–2011, och under två av de tre riksdagsperioderna rentav ledde borgerliga regeringar.

Men dessa år är undantag från det samband som tycks finnas mellan politisk dominans och innehav av presidentposten.

Om drygt tre veckor väljer Finland en ny president. Socialdemokraternas 30 år långa, obrutna perod som presidentparti ser obönhörligen ut att gå mot sitt slut. På borgerligt håll gläder sig många åt detta, helt oberoende av att SDP:s kandidat i detta val inte är någon utpräglad vänsterman.

I stället pekar galluparna mot att nästa president kommer från Samlingspartiet, som redan är vårt största riksdagsparti och färskt statsministerparti. Frågan är alltså om det är Saml:s tur att ta över som vårt mesta statsbärande parti. Är det hälsosamt för demokratin att ett enda parti än en gång blir så dominerande?

Men hur undvika att något parti får en sådan ställning? Ja, egentligen finns det en lika enkel som genial lösning: att välja en president som inte representerar något parti som riskerar att bli ett dominerande ”maktparti”. Eller i klartext: att välja en president från ett parti som inte riskerar att bli störst eller statsministerparti eller dominerande.

Så länge presidenten hade inrikespolitisk makt kunde det kanske ibland vara även till fördel att presidenten hade god hand särskilt med ett av de stora partierna. Men den tiden är förbi. Nu vore det snarare till fördel att sprida på makten i statstoppen och välja en president som inte kommer från något av de stora partierna.

Tre av våra presidenter har framgångsrikt representerat den här kategorin: K.J. Ståhlberg, Risto Ryti och Carl Gustaf Mannerheim. Dags att foga ett fjärde namn till den raden, i maktspridningens, mångfaldens och demokratins namn.

(Först publicerad i Hufvudstadsbladet 29.12.2011)